Beiis

Livet är tufft. Och på något vis har jag gått igenom en kris som inte har kunnat bearbetas på grund av stor ångest. Den har tagit uttryck i konstanta smärtor men också i ångestattacker som är bland det läskigaste jag varit med om. Jag har fått mediciner nu mot detta och jag har nu varit näst intill normal i två månader vilket också betyder att jag just nu försöker gå igenom krisen.

 

Att inse att jag ligger i en sorgeprocess är inte lätt och vad jag sörjer är att jag var nära att mista mitt liv men också sorg för att så mycket tid har lagts på ingenting. Ibland önskar jag att jag aldrig sagt ja till den där operationen men så inser jag att jag inte kan göra något åt det mer än att acceptera.

 

Det är där och då jag känner mig som mig själv igen. Men det gör mig inte mindre rädd för att falla tillbaka till ångesten och med det kommer attacker, minnesluckor och smärtor. Men så länge jag joggar och försöker ta en dag i taget och gå vidare snabbt så är vardagen vardag och rädslan blir mindre och mindre ju färre attacker jag får. En på två månader är väldigt lite jämför med två i veckan innan jag fick medicinen. Äntligen känner jag mig som den jag är, en 22-årig, förlovad tjej med ett år kvar till examen.