Livet på en arbetsplats
Jag försöker plugga till svängig musik som är på för att tysta ner borrandet. Idag tar de ner vår balkong och jag kan inte mer än längta tills detta är över!
Ny balkong on its way... drömmer vidare
Ny balkong on its way... drömmer vidare
#otillräcklig
Livet är tufft. Och på något vis har jag gått igenom en kris som inte har kunnat bearbetas på grund av stor ångest. Den har tagit uttryck i konstanta smärtor men också i ångestattacker som är bland det läskigaste jag varit med om. Jag har fått mediciner nu mot detta och jag har nu varit näst intill normal i två månader vilket också betyder att jag just nu försöker gå igenom krisen.
Att inse att jag ligger i en sorgeprocess är inte lätt och vad jag sörjer är att jag var nära att mista mitt liv men också sorg för att så mycket tid har lagts på ingenting. Ibland önskar jag att jag aldrig sagt ja till den där operationen men så inser jag att jag inte kan göra något åt det mer än att acceptera.
Det är där och då jag känner mig som mig själv igen. Men det gör mig inte mindre rädd för att falla tillbaka till ångesten och med det kommer attacker, minnesluckor och smärtor. Men så länge jag joggar och försöker ta en dag i taget och gå vidare snabbt så är vardagen vardag och rädslan blir mindre och mindre ju färre attacker jag får. En på två månader är väldigt lite jämför med två i veckan innan jag fick medicinen. Äntligen känner jag mig som den jag är, en 22-årig, förlovad tjej med ett år kvar till examen.
Inför tentan
Nu sitter jag här, klockan är strax efter halv sju på morgonen och jag tänker inte få underkänt på grund av några slarvfel. Jag tänker heller inte ge upp på frågor som jag inte förstår till en början. Jag blir så trött på mig själv för jag var så nära godkänt sist och nu kan jag ännu mer. Så det borde gå ihop, jag är säker på allt från sammanställd redovisning till nyckeltal och lagstiftning.
Ändå sitter jag här, nervositeten har kickat in och jag kan inte äta.
Just nu är jag svag för att jag vet att jag inom de närmsta timmarna ska befinna mig i en tentasal, hungrig och trött. Och sen är det klart. Men jag tänker fortfarande se till att jag inte gör några misstag så att jag - om jag inte klarar denna tentan - kan säga att det berodde på att jag inte läst tillräckligt. Inte på grund av några jävla misstag.
Tur som är kommer jag bli hämtad och körd till Liseberg för att gå på trädgårdsdagarna med fästman och svärmor. Det är något som jag ser fram emot, sedan blir det räkor och eurovision ikväll. Slå den om ni kan!
ESC och barn
Jag är eurovisionfrälst. Det är ingen hemlighet. Alltid varit och kommer alltid vara. Nu är det så att jag försöker indoktrinera min kära fästman till att tycka detsamma och än så verkar mitt projekt gå framåt.
Så kom frågan om hur vi ska uppfostra våra framtida barn upp. Jag är då villig att barnen blir hockeyfans bara jag får visa hur bra melodifestivalen och eurovision är. Jag tror det är klippt och klart och jag var tvungen att ge honom åtta månaders förvarning om barnet är på väg så han kan förbereda sin hockey-upplärning. Det ska nog inte vara några svårigheter!
Som sagt, har mamma lyckats få mig att älska eurovision så kommer jag att lyckas få mina barn att älska eurovision. Easy as a small pancake, särskilt om gubben min är på samma spår.
Så ikväll är det semi nr 2 och på lördag (!!!) så är det final. Det känns så nära men innan dess ska jag hinna göra en omtenta i externredovisning som jag fick underkänt på pga ett misstag. Surt, men jag hoppas på det bästa. Och så ska jag hinna gå på Liseberg på trädgårdsdagarna och bli fattig.
Bifogar lite vår och omplaneteringen av min balkonglåda.
Balkongliv
Livet går ut på att ta vara på dagen, njuta av det lilla och inte ta någonting för givet.
Idag önskar jag mig upphåll, på sin höjd en liten solstråle, det är inte för mycket begärt. Bara så jag kan plantera blommorna jag köpte förra helgen. Det känns lite trist när de först och främst står i en kartong och för det andra är kartongen hemma hos mina svärföräldrar för det finns inte plats för en påse jord här hemma. Plus att vi då kan plantera tillsammans!
Just nu inspireras jag av att inreda balkongen och hade kunnat åka till IKEA varje dag i en hel vecka. Men för att köpa nytt så vill jag gärna ha koll på hur det blir med mina balkonglådor. Japp, i plural för vi har en stoooor balkong. Så här såg det ut i förra lägenheten, förra året;
PS. Jag får inte köpa en sådan fin buske igen för fästmannen VET att jag kommer få den att dö. Igen. Men den är så fin. Det finns nog en del övertalningskampanjer jag kan köra med. Som att säga snälla tills han får skavsår i öronen. Eller utpressningsmetoder. Som att han är förpassad från sovrummet och får sova på soffan i en vecka framöver.
Ett helt år har passerat
Tiden går fortare än man kan tro och det har nu gått ett helt år sedan min operation gick snett och som fick mig att nästan mista mitt liv. Ett år som har varit fyllt av kämpaglöd, smärtor och läkarbesök i dess mängder.
Men livet känns lättare idag och nu mår jag mycket bättre än jag gjorde för tre veckor sedan, tre månader sedan och ett år sedan. Jag tränar tre gånger i veckan och lever livet tillsammans med mitt hjärta. Allt är inte lätt men det är betydligt lättare än mycket annat jag har gjort.
Idag är en dålig dag, en sådan där dålig dag som kräver solglasögon om man ska lämna lägenheten och ingen mascara för tårarna slutar inte rinna. Men jag är inte ledsen utan tårarna slutar bara inte rinna så jag försöker tänka på annat än det jag inte kommer ihåg.
Livet asså
Nu har jag och hjärtat bott in oss i lägenheten och trivs som aldrig förr. Det har kommit till en dubbelsäng och ett köksbord med plats för sex.
Livet rullar på och jag kunde inte vara lyckligare på den biten. Jag menar, jag har världens finaste pojkvän, en fantastisk familj och mycket fina vänner. Lite människor jag kan lita på i ur och skur är viktigt i mitt liv.
På måndag ska jag tillbaka till läkaren, denna gången till en på kirurgen efter jag har fått en remiss för länge sedan om mina magsmärtor. Det är nästan så jag borde få träffa en smärtdoktor också som kan hjälpa mig medicinera rätt vid min smärta.
Ovanpå detta har veckan som gått varit fylld av ett visst kuvert jag fick från inspektionen av vård och omsorg. De vill ha ett yttrande från min sida innan tisdag, det är bara det att jag inte kommer ihåg någonting från min sjukhustid. Så mamma och Marcus hjälper mig. Det är redan jobbigt nog när jag läser sjukhusens yttrande om att de djupt beklagar och så vidare. Sahlgrenska yttrar sig också om att de i mitt fall inte bedrivit god vård och omsorg. De säger också att de har resurserna att inte få patienter att lida som jag gjorde. Det borde stämma för att jag fick lida i sju dagar från mitt uppvaknande tills jag fick adekvat smärtlindring. Det är någonstans inte okej på något sätt.
Och att behöva läsa pappren och anteckningar om den tid som min minnesförlust döljer är psykiskt påfrestande. Därför är jag glad att jag har världens finaste pojkvän, världens bästa familj och världens finaste vänner som får mig på andra tankar. Sådana människor som stöttar mig i vått och torrt.
Må allt ha sitt slut snarare än senare. Så jag kan gå vidare, det är trots allt snart ett år sedan.
Det syns inte på mig att jag kan dö
Hej alla som har som jobbar med att köra fordon som tillhör kommunaltrafiken i Göteborg. Det är er jag kan uttala mig om. Ni tar mig från A till B med några små förseningar och det klagar jag inte på.
Min fråga till er är om man kan se om man har allergiska passagerare eller inte. Främst syftar jag på pälsdjursallergiker för mer ofta än sällan kommer våra fyrbenta kompisar ombord på buss/spårvagn osv. Det finns skyltar i fordonet vart djuren får vara och det är så långt bak som det går. Det tillhör säkert någon kurs som ni läst om ordning ombord eller liknande. Sedan är jag fullt medveten om att ni har tillgång till högtalarna, men varför inte be djurägarna att ta ett par steg bak i fordonet om det nu sitter allergiker i den främre delen? Fast du vet ju inte om det sitter några allergiker i bussen alls. För det syns ju inte på oss ellerhur? Så idag, så som många andra dagar, får jag gå in i chaufförernas ställe och se ut för min egen hälsa. Det är tydligen så det ska vara.
PS. Som allergiker så regerar man på var djuren har varit med. Inte bara djuren. Tack för uppmärksamheten. DS.
Goda nyheter!
Imorgon ska jag och min älskade skriva på vårt första gemensamma kontrakt. Inte vilket kontrakt som helst utan på vår framtida lägenhet. Det som gör oss så glada är att det är ett kontrakt i första hand och att lägenheten blir bara våran. Wow, vilken känsla.
Vi kommer byta mysiga Majorna mot Flatås för att få direktlinje till min skola, direktlinje/gångavstånd till Marcus jobb beroende på var han jobbar, nämnare Lidl och Ica Maxi. Vi kommer också närmare till Frölunda Torg som är lite vad man nu ska säga, gamla frölundabors centrum och närmare till Marcus och mina föräldrar som alla bor i Frölunda.
Det känns som att vi kommer få till det här och kommer trivas något enormt. Jag struntar egentligen i det mesta kring lägenheten, det är ett förstahandskontrakt och i ett lugnt område. Nu börjar livet på riktigt!
Vi kommer byta mysiga Majorna mot Flatås för att få direktlinje till min skola, direktlinje/gångavstånd till Marcus jobb beroende på var han jobbar, nämnare Lidl och Ica Maxi. Vi kommer också närmare till Frölunda Torg som är lite vad man nu ska säga, gamla frölundabors centrum och närmare till Marcus och mina föräldrar som alla bor i Frölunda.
Det känns som att vi kommer få till det här och kommer trivas något enormt. Jag struntar egentligen i det mesta kring lägenheten, det är ett förstahandskontrakt och i ett lugnt område. Nu börjar livet på riktigt!
Förändra?
När man inser att man helt avskyr både den ena och andra egenskapen som människor besitter. Är det då det är dags att förändra sitt liv?
Så tänker jag oftare än ibland och mer sällan än ofta.
Men då ringer jag min fantastiska mamma och klagar och så kan jag leva med det ett tag till.
Framgång
Jag känner mig så sjukt lycklig när jag ställde mig på vågen idag. Nu är det lägre siffror som står där än innan min operation i november. Det är applåder till mig själv. Minus fyra komma tre kilo på fyra veckor. Och minus 10 centimeter i midjan. Wow.
Låt mig drömma, låt mig vara Askungen
För en kort stund så var det som att glömma allt som ändrat mig av onaturliga skäl. Att november 2012, eller snarare hela det året, aldrig hände och jag hade mina älskade vänner kvar.
Det hade säkert varit så om jag nu hade kämpat lite men jag har haft fullt upp med att fylla det hål som bokstavligen har funnits i mig. Detta istället för att se det ärr jag fått av den nu inte längre existerande vänskapen.
I mitt fall har det varit att vänner kommer och går, men kärleken är starkast och kommer bestå.
Någon dag blir det säkert bra, men först måste jag läka och jag måste låta min omgivning göra likaså. Men låt mig nu få drömma och förlänga det här ögonblicket, att allt är fint och att ärret på magen inte existerar. Bara för en natt, precis som Askungen.
Gurkplantan levererar!
Snart dags att plocka den här goingen som växer för fullt på balkongen. Jag är supernöjd!
Att bekänna färg
And you think it will be fine again but not this time around.
You don't have to call anymore
You don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
Don't wanna hurt anymore
And you can tell me that you're sorry
But I just don't belive you
Vänner kommer och vänner går men jag trodde verkligen att du skulle finnas kvar. Men när samma sak är grund till all osämja så orkar inte jag. Då måste jag få tänka på mig själv och vad som är värt all den energi som ödlas när man säger en sak och gör en annan. Nu får det ta slut, tyvärr.
En efter en trillar vänskapen och blir liggandes kvar och jag står nu kvar, mer ensam än jag varit på mycket länge. Men det är i sådana här kriser som de rätta vännerna bekänner färg, men så också vännerna som inte förstår. Som jag kunde sätta min fot på att de skulle förstå.
Det är inte lätt att se sitt liv falla isär på tre veckor. Jag gick in i november 2012 med hopp om att komma ut stark, men jag kom ut med fler ärr än som kan räknas synliga på min kropp. Jag har ärr inuti som inte läker för de dras upp gång på gång efter varje vän går sin väg. Det finns ingen kvar att ta dessa fighter med mig utom min sambo som idag får ta allt som jag själv inte orkar med.
Jag hatar att erkänna att jag hade fel, men det hade jag. Och kuratorn på sjukhuset hade rätt. Vänner kommer bekänna färg för de är inte med i min kris. De vill se gamla Bea och hon finns inte kvar efter sådan här kris. Jag kan behöva nya vänner för de gamla kan inte förstå varför jag aldrig blir som vanligt igen.
Det är som att vissa tror att min kris tog slut den 29/11 2012, dagen jag kom hem efter mina båda operationer och min rehabilitering på sjukhuset. Men det var då den fysiska rehabiliteringen var tillräcklig för att jag skulle kunna lämna sjukhuset. Den psykiska rehabiliteringen var inte ens påbörjad.
Man växer isär för man har så olika erfarenheter och mina erfarenheter delar jag med min familj. Där inkluderad min sambo och hans familj. Det jag har försökt dela med vänner har fått dem att sluta lyssna och det är så jag märkt vilka vänner som är värda att behålla. De som inte tycker det är jobbigt när jag pratar om och om igen om samma sak. Mitt liv. Mina sjukdomar. Tyvärr händer det inte så mycket mer i mitt liv just nu och då finns det faktiskt inte mycket mer att prata om. Allt annat känns så irrelevant.
Ja, allt annat känns så irrelevant.
Semester som förr i tiden
Wow. Nu lämnar vi snart Sverige för 40 timmar ungefär. Vi har lämnat Borås som så många gånger förut men med ett mål i Danmark, Naestved och Bonbonland den här gången.
Familjen har varit där ett par gånger med nu finns det några markanta skillnader. Jag bor inte längre hemma och jag är sambo. Fast han sitter jämte mig i bilen och är en del av familjen när vi snart passerar Trelleborg.
Livet känns så härligt när man får dela det med någon så fin som min sambo. Och att dela traditioner och familj med varandra betyder mycket.
Idag reser vi med min familj för att komma hem till Göteborg på lördag morgon. Så blir det iväg på en gång till svärföräldrarna och för att träffa en del av hans släkt. Det ska bli kul!
Så ska vi se Robbie Williams med!
Nu lämnar vi Sverige, ses o hörs :)