Akuten, igen
Läget var akut igår igen, eller snarare att jag var trött på att inte kunna andas och att ingen kan hjälpa mig. Remisser tar för lång tid. Jag har redan gett det här med andningen fem månader, den behöver inte komma upp i ett halvår.
När jag fått ett rum möter jag först en läkarstudent som verkar väldigt lovande, han gjorde alla möjliga tester, klämde och kände efter om något var fel. Så skulle den riktiga läkaren komma om 10 minuter ungefär. Efter en kvart kommer läkaren in och det är inte vilken läkare som helst utan Anders, han som räddade mitt liv i november.
Ansiktet för mig var aningen bekant, men när jag tittade på hans ID så brast det för mig. Det var ANDERS. Jag fick tårar i ögonen och en stor kram, han är den bästa läkaren på jorden.
Ett mycket hjärtligt återseende, han hade sett mitt namn i listan på patienter och tjingat mig. Så förklarade han att jag kan ha legat fel under själva operationen och det kan vara en anledning till varför jag har ont, men det är inte säkert. Vi skulle försöka med ett par mediciner som vi hoppas på ska hjälpa.
Jag blev aningen chockad när det var han som kom in i rummet, och M blev minst lika chockad när han kom. Men vi blev också väldigt glada, han är trots allt mannen som räddade mitt liv. Jag står i evig skuld till alla som fick mig att stanna kvar i livet. Så är det.
Självförtroende
Jag är väldigt nervös inför att genomgå spirometri imorgon, onsdag. Det är ett sorts andningstest för att mäta astman. Jag skulle gjort ett likadant test idag men jag kom inte upp ur sängen för tårarna bara strömmade ner för mina kinder. Det är nämligen så att jag fortfarande har svårt att andas efter min operation i november. Det är svårt eller näst intill omöjligt att ta djupa andetag och jag har ont hela tiden. M sa idag att jag verkligen måste kolla upp detta för om han håller om mig som han brukar eller snarare brukade så gnäller jag på nätterna och säger att det gör ont.
Att vakna är för mig också en pärs. Smärtcentrum ligger då vid nyckelbenen och fokus på det vänstra, men jag har ont i hela bröstkorgen. Läkarna gjorde en röntgen och det verkar ju inte vara något fel där för de har inte hört av sig på två månader.
Det är inte rättvist. Fem månader efter min sjukdom. (Läs i headern)
Förlust
Det jag en gång hade är snart helt borta. Så kan det gå när särintressen och andra människor hamnar i prioritet framför en själv. Så står man där ensam kvar med det man hade innan, vilket inte är dåligt. Bara mest ovant att ingen upphåller min telefonlinje i flera timmar i veckan längre. Ingen som springer ner dörren hos mig och ingen jag springer ner dörren hos. Det är ovant men inte dåligt, jag har insett att relationer är något som kommer och går men jag har alltid kvar min trygghet i vardagen. Min pojkvän. Med det är inte han viktigare än mina vänner men tryggheten är.
Det gäller att ta vara på det man har, när man väl har det. För när det försvinner står man där och känner sig tom. Men det är inte en dålig sak!
Civilkurage, vad är det?
Den fantastiska världen där civilkurage finns, den existerar inte.
I går kväll satt jag på spårvagn 5 i Göteborg som var på väg mot vagnhallen i Majorna. Jag sitter ganska nära föraren och tre sittplatser bort sitter det både två tjejer som verkar vara kompisar och ett äldre par.
Mitt emot sig sätter sig två onyktra män och frågar om jag vill ha en av deras barnböcker. Jag tackar artigt nej gång på gång och förklarar att om de ska ge bort dem til någon så kan de ge bort dem till någon som har bättre nytta av dem än vad jag har.
Då får jag höra kränkningar utan dess like, hur stängd för kunskap jag är och hur korkat mitt beslut var. De försökte ändå trycka på mig en bok men jag sa fortfarande artigt nej. Jag vet att nästa vagn hem går om 4 minuter så jag bestämmer mig för att hoppa av och jag tycker situationen är obehaglig och jag har lågt batteri på min telefon.
Samtidigt som jag ställer mig vid dörren närmast föraren ooch vagnen börjar sakta in så säger de också att de ska gå av här. Och ingen griper in, ingen hjälper mig. Jag fick ta och hjälpa mig själv för det är så man klarar sig i Göteborg. Så jag låter dem gå av först och sedan går jag in i vagnen igen och sätter mig bland folket och spårvagnen börjar rulla.
Då frågar damen om jag åker en hållplats för långt nu och så är ju inte fallet, jag bor ju inte ens i närheten. Så vet jag att nästa vagn de kan hoppa på kommer om 4 minuter så jag har så lång tid att ta mig hem från spårvagnshållplatsen. Jag hinner inte vänta på bussen som jag annars skulle gjort utan jag börjar springa som aldrig förr. Jag är ensam och det är mörkt, i utkanten av Majorna springer jag. Utan batteri på telefonen och hjärtat i halsen. Jag har sällan varit så ledsen och rädd samtidigt förut.
Och jag grät i en kvart efter jag kom innanför min dörr. Här är jag trygg.
Jag är glad att jag lever
Igår var jag på vårdcentralen där jag skulle ta ett blodprov. Jag är inte den som är spruträdd direkt så jag tänkte låta studenten sticka mig. Det gjorde hon bra, men det är inte poängen. När jag drog upp mina ärmar så var jag helt prickig, troligen av att mina små blodkärl brustit. Av ingen anledning. Jag är inte rädd för sprutor, men min slutsats är att min kropp kanske känner annorlunda.
Något jag alltid kommer bära med mig är mina tankar som jag tänke, mina drömmar som jag drömde. De där tre veckorna på sahlgrenska sjukhuset, avdelning 136 och CIVA. Jag kan bara placera journalerna, men i dem står inte mina tankar beskrivna, mina drömmar beskrivna eller mina samtal beskrivna. Inte heller när anhöriga varit där och vad som hände då. Det kommernog alltid vara ett mysterium.
Jag sitter nu på gynakuten där jag har varit ett par gånger förut. Det känns inte som vanligt, jag känner hjärtat slå både hårt och snabbt. Jag känner paniken krypa upp längs min rygg. Och den osynliga korsetten dras åt så att jag snart inte kommer kunna andas igen.
Det är för mig en vanlig dag när jag är i närheten av sjukhuset. Jag väljer omvägar för att slippa åka förbi sjukhuset, för att slippa sköna som jag känner. Det betyder dock inte att hypokondrin (som jag säkert lider av litegrann) blir lättare, för varje gång jag mått dåligt det senaste året har det varit något. Klart som korvspad att jag tror att jag är sjuk jämt.
Det var inte det här jag skrev under på när jag godkände min gallstensoperation. Jag slår vad om att denne någon som gjorde mig mer ont än gott inte tänker på mig längre. Jag tänker på min situation varje dag.
Liver är inte rättvist, men någonstans och någongång måste jag kunna känna mig bra igen. Frågan är om det är möjligt när jag ser mitt ärr varje dag och har konstant bristande förtroende för mitt minne och min kropp. Men jag är glad att jag lever.
Stockholm
Jag ser fram mot att besöka Sephora och Oasis när jag kommer till Stockholm nästa gång. Shoppingen är mer än bra och utbudet på mat och fik likaså.
Göteborg borde planera om människoströmmarna i Nordstan, det är helt klart något jag önskar mig. Bara en av många saker.
Grattis till mig
Idag har jag haft fullt upp med hela familjen här (utom brorsan i Halmstad) och jag fick en FANTASTISK orkidé. Bara det att Marcus fick en blomma att ramla av under frakten hem. Synd.
