Det spelar ingen roll hur gamla vi blir, vi kommer alltid att vara tjejer. Jag kan inte förstå mig på tjejer som måste vara ledare i en grupp. Jag kan inte heller förstå mig på tjejer som måste följa efter en ledare i en grupp. Jag kan helt enkelt inte förstå hur man måste ha en spikad roll i alla gruppsammansättningar. Min roll är lite olika beroende på vilka jag umgås med, jag är stark i en stor grupp där det tillåts mer än en stark person och likaså i en grupp där andra gärna följer. När man dock är två starka ledare i en grupp brukar jag dra mig tillbaka för jag tycker ett skifte/kamp om maktbalansen bara tar onödig energi och är ointressant. Jag kör lite mitt eget race.
Hur gamla vi än verkar bli så förblir vi tjejer. Det har under viss tid känts tydligt då kamp om makten oftast slutar i utfrysning eller andra sorters mobbing. Sådant som jag inte tolererar trots att jag är "tjejig" på många punkter. Men efter min långa historia om mobbing från grundskolan till gymnasiet så är jag nöjd med min plats. Jag passar in i min umgängeskrets och i mitt samboskap.
Men trots detta så är jag så tjejig att jag ringer mamma, gråter en stund och går igenom allt ont. För kommentarer gör ont.
Trots att jag passar in på vissa ställen så påminner de situation jag upplevt på sistone alldeles för mycket om omogenheten hos tonåringar som försöker hitta sin plats. Jag är tjejig nog att efter sådana här situationer tänka att jag är socialt inkompetent, korkad, konstig, arrogant you name it. För att sedan slå bort tankarna och tänka att jag är
UNSTOPPABLE.
Idag tog jag mig till sjukhuset igen på någon kontroll. Jag gick in via huvudentren och i korridoren mot akuten höll jag på att få panik. Där har jag gått så många gånger när jag fått sitta ner på varje bänk. I den korridoren har jag åkt rullstol för jag inte kunnat gå och i korridoren längst bort är där jag var mellan akuten och röntgen den första dagen. Det jag inte kommer ihåg. Jag var också på röntgen, ungefär miljarder gånger kändes det som, men det var nog bara tio gånger. Hälften av gångerna minns jag inte.
Jag minns dock en vaktmästare som hade kört mig två gånger enligt mig och enligt honom fler gånger än så. Jag minns också att de ställde min säng i korridoren och inte innanför receptionen som de gjorde idag med en kvinna. Jag minns också hur de tappade mig, hur jag somnade i korridoren efter pappa hade varit på besök. Jag tror det var den gången i alla fall.
Efter dagens röntgen så bestämde jag mig för att ta hissen till fjärde våning, till CIVA. Där fick jag träffa två av mina sköterskor, de kom ihåg mig. De kom ihåg mitt namn och de sa att jag såg pigg ut. Det var nog tredje gången jag varit där. Första gången sedan jag lämnade sjukhuset och sköterskorna blir alltid så glada när jag kommer.
Nu kommer jag bli kallad till ett besök där vi ska gå igenom förloppet, se vad som hände vart och gå verkligen gå igenom min gröt. Det känns helt underbart!
Tack alla fina sköterskor på CIVA. Ni är fantastiska!
* CIVA (intensivvårdsavdelningen)
Lundby sjukhus är de som tog på sig att utföra min operation. Det är det sjukhus som skadade min invärtes under min gallstensoperation. Det är också det sjukhus som tog det aktiva valet att skicka hem mig samma dag trots mina smärtor.
Sverige sjukvård idag fungerar, det gör den. Den fungerar verkligen när den måste fungera, i mitt fall; när liv svävar i fara. Men det här inlägget ska inte handla om mig, det ska handla om Lundby sjukhus som inte verkar fungera över huvud taget.
Min sjuktid i kort; Jag opererades av en Dr. Thomas 6/11-2012 på Lundby sjukhus, åkte in till Sahlgrenska akuten på kvällen, skickades hem med morfin. Åter tillbaka på akuten 8/11-2012 och då gick det fort. Jag hade sex timmar kvar att leva, 3,5 liter tunntarmsinnehåll i min buk, hål i tunntarmen, bukhinneinflammation, stora smärtor, svårigheter att andas och total blodförgiftning. Jag opererades akut, intuberades under två dygn, skickades runt en del, kunde inte smärtlindras och så vidare. Jag låg inne i tre veckor. Efteråt visade det sig att jag inte ens hade gallsten.
Under min tid på sjukhuset så ringde min mamma Dr. Thomas och han beklagade sig att det hade gått så snett. Han lovade att en lex Maria skulle göras men vi kunde inte få en kopia, för patienten i ett sådant ärende har inget med det att göra typ.
Tre månader senare, 7/2 2013, ringer chefsläkaren mig från Lundby sjukhus. Han berättar att de fått in ett ärende från socialstyrelsen från mig och det har han rätt i. Chefsläkaren ringer mig och har inte en aning om mitt ärende alls. Han beklagar sig hit och dit (men det gör inte det hela ogjort tyvärr), han är trevlig och känns stundtals ganska frustrerad över att inte ha hört om ärendet via sin organisation. Det är första problemet. Jag ska sedan skriva på ett papper så de kan få journalkopior snabbare.
Så ringer jag mamma som mejlar ett argt och ifrågasättande mejl till någon ansvarig på Sahlgrenska. Hon fick svar idag om att journalkopior redan har skickats. De har skickats 29/11 till Lundby sjukhus till en doktor där. Då ringer mamma upp chefsläkaren från Lundby sjukhus som tillslut erkänner att mina journalkopior inte längre finns hos dem utan de är BORTA. Det är andra problemet. Samtidigt får hon veta om att det inte är Dr. Thomas som har opererat mig. Det är tredje problemet.
Hur konstigt känns det att ha blivit opererad på felaktiga grunder av någon du inte vet vem det är utan du tror det är någon annan som har personligen garanterat dig att han ska utföra operationen? Hur konstigt känns det inte att opereras på ett sjukhus där varken journalhanteringen fungerar eller internkommunikationen? Hur konstigt borde det ha känts när jag godtog att jag skulle opereras på Lundby sjukhus? Det är ett misstag jag aldrig kommer göra igen.
Tre månader efter den första operationen så ringde chefsläkaren från lundby sjukhus till mig. Han hade fått min anmälan till socialstyrelsen. Han sa att han skulle göra en lex Maria, det som jag trodde redan var gjort. Då kirurgen som utförde första operationen redan visste så blev chefsläkaren aningen ställd och beklagade sig mycket för vad jag gått igenom.
Men det hjälper inte att beklaga sig.
Jag hade ett läkarbesök igår, ska på röntgen snart, fått nya allergier troligen och det ska testas nästa vecka. Sedan ska jag tillbaka till sjukhuset.
Det är svårt att gå tillbaka till normalt när sjukhuset är mitt andra hem. När jag väl kommer därifrån så blir det mesta nog bra igen.
