Tjejer
Det spelar ingen roll hur gamla vi blir, vi kommer alltid att vara tjejer. Jag kan inte förstå mig på tjejer som måste vara ledare i en grupp. Jag kan inte heller förstå mig på tjejer som måste följa efter en ledare i en grupp. Jag kan helt enkelt inte förstå hur man måste ha en spikad roll i alla gruppsammansättningar. Min roll är lite olika beroende på vilka jag umgås med, jag är stark i en stor grupp där det tillåts mer än en stark person och likaså i en grupp där andra gärna följer. När man dock är två starka ledare i en grupp brukar jag dra mig tillbaka för jag tycker ett skifte/kamp om maktbalansen bara tar onödig energi och är ointressant. Jag kör lite mitt eget race.
Hur gamla vi än verkar bli så förblir vi tjejer. Det har under viss tid känts tydligt då kamp om makten oftast slutar i utfrysning eller andra sorters mobbing. Sådant som jag inte tolererar trots att jag är "tjejig" på många punkter. Men efter min långa historia om mobbing från grundskolan till gymnasiet så är jag nöjd med min plats. Jag passar in i min umgängeskrets och i mitt samboskap.
Men trots detta så är jag så tjejig att jag ringer mamma, gråter en stund och går igenom allt ont. För kommentarer gör ont.
Trots att jag passar in på vissa ställen så påminner de situation jag upplevt på sistone alldeles för mycket om omogenheten hos tonåringar som försöker hitta sin plats. Jag är tjejig nog att efter sådana här situationer tänka att jag är socialt inkompetent, korkad, konstig, arrogant you name it. För att sedan slå bort tankarna och tänka att jag är
UNSTOPPABLE.
