Imorgon ska jag och min älskade skriva på vårt första gemensamma kontrakt. Inte vilket kontrakt som helst utan på vår framtida lägenhet. Det som gör oss så glada är att det är ett kontrakt i första hand och att lägenheten blir bara våran. Wow, vilken känsla.
Vi kommer byta mysiga Majorna mot Flatås för att få direktlinje till min skola, direktlinje/gångavstånd till Marcus jobb beroende på var han jobbar, nämnare Lidl och Ica Maxi. Vi kommer också närmare till Frölunda Torg som är lite vad man nu ska säga, gamla frölundabors centrum och närmare till Marcus och mina föräldrar som alla bor i Frölunda.
Det känns som att vi kommer få till det här och kommer trivas något enormt. Jag struntar egentligen i det mesta kring lägenheten, det är ett förstahandskontrakt och i ett lugnt område. Nu börjar livet på riktigt!
När man inser att man helt avskyr både den ena och andra egenskapen som människor besitter. Är det då det är dags att förändra sitt liv?
Så tänker jag oftare än ibland och mer sällan än ofta.
Men då ringer jag min fantastiska mamma och klagar och så kan jag leva med det ett tag till.
Jag känner mig så sjukt lycklig när jag ställde mig på vågen idag. Nu är det lägre siffror som står där än innan min operation i november. Det är applåder till mig själv. Minus fyra komma tre kilo på fyra veckor. Och minus 10 centimeter i midjan. Wow.
För en kort stund så var det som att glömma allt som ändrat mig av onaturliga skäl. Att november 2012, eller snarare hela det året, aldrig hände och jag hade mina älskade vänner kvar.
Det hade säkert varit så om jag nu hade kämpat lite men jag har haft fullt upp med att fylla det hål som bokstavligen har funnits i mig. Detta istället för att se det ärr jag fått av den nu inte längre existerande vänskapen.
I mitt fall har det varit att vänner kommer och går, men kärleken är starkast och kommer bestå.
Någon dag blir det säkert bra, men först måste jag läka och jag måste låta min omgivning göra likaså. Men låt mig nu få drömma och förlänga det här ögonblicket, att allt är fint och att ärret på magen inte existerar. Bara för en natt, precis som Askungen.
Snart dags att plocka den här goingen som växer för fullt på balkongen. Jag är supernöjd!
And you think it will be fine again but not this time around.
You don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
Don't wanna hurt anymore
And you can tell me that you're sorry
But I just don't belive you
Vänner kommer och vänner går men jag trodde verkligen att du skulle finnas kvar. Men när samma sak är grund till all osämja så orkar inte jag. Då måste jag få tänka på mig själv och vad som är värt all den energi som ödlas när man säger en sak och gör en annan. Nu får det ta slut, tyvärr.
En efter en trillar vänskapen och blir liggandes kvar och jag står nu kvar, mer ensam än jag varit på mycket länge. Men det är i sådana här kriser som de rätta vännerna bekänner färg, men så också vännerna som inte förstår. Som jag kunde sätta min fot på att de skulle förstå.
Det är inte lätt att se sitt liv falla isär på tre veckor. Jag gick in i november 2012 med hopp om att komma ut stark, men jag kom ut med fler ärr än som kan räknas synliga på min kropp. Jag har ärr inuti som inte läker för de dras upp gång på gång efter varje vän går sin väg. Det finns ingen kvar att ta dessa fighter med mig utom min sambo som idag får ta allt som jag själv inte orkar med.
Jag hatar att erkänna att jag hade fel, men det hade jag. Och kuratorn på sjukhuset hade rätt. Vänner kommer bekänna färg för de är inte med i min kris. De vill se gamla Bea och hon finns inte kvar efter sådan här kris. Jag kan behöva nya vänner för de gamla kan inte förstå varför jag aldrig blir som vanligt igen.
Det är som att vissa tror att min kris tog slut den 29/11 2012, dagen jag kom hem efter mina båda operationer och min rehabilitering på sjukhuset. Men det var då den fysiska rehabiliteringen var tillräcklig för att jag skulle kunna lämna sjukhuset. Den psykiska rehabiliteringen var inte ens påbörjad.
Man växer isär för man har så olika erfarenheter och mina erfarenheter delar jag med min familj. Där inkluderad min sambo och hans familj. Det jag har försökt dela med vänner har fått dem att sluta lyssna och det är så jag märkt vilka vänner som är värda att behålla. De som inte tycker det är jobbigt när jag pratar om och om igen om samma sak. Mitt liv. Mina sjukdomar. Tyvärr händer det inte så mycket mer i mitt liv just nu och då finns det faktiskt inte mycket mer att prata om. Allt annat känns så irrelevant.
Ja, allt annat känns så irrelevant.
