Att bekänna färg
And you think it will be fine again but not this time around.
You don't have to call anymore
You don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
Don't wanna hurt anymore
And you can tell me that you're sorry
But I just don't belive you
Vänner kommer och vänner går men jag trodde verkligen att du skulle finnas kvar. Men när samma sak är grund till all osämja så orkar inte jag. Då måste jag få tänka på mig själv och vad som är värt all den energi som ödlas när man säger en sak och gör en annan. Nu får det ta slut, tyvärr.
En efter en trillar vänskapen och blir liggandes kvar och jag står nu kvar, mer ensam än jag varit på mycket länge. Men det är i sådana här kriser som de rätta vännerna bekänner färg, men så också vännerna som inte förstår. Som jag kunde sätta min fot på att de skulle förstå.
Det är inte lätt att se sitt liv falla isär på tre veckor. Jag gick in i november 2012 med hopp om att komma ut stark, men jag kom ut med fler ärr än som kan räknas synliga på min kropp. Jag har ärr inuti som inte läker för de dras upp gång på gång efter varje vän går sin väg. Det finns ingen kvar att ta dessa fighter med mig utom min sambo som idag får ta allt som jag själv inte orkar med.
Jag hatar att erkänna att jag hade fel, men det hade jag. Och kuratorn på sjukhuset hade rätt. Vänner kommer bekänna färg för de är inte med i min kris. De vill se gamla Bea och hon finns inte kvar efter sådan här kris. Jag kan behöva nya vänner för de gamla kan inte förstå varför jag aldrig blir som vanligt igen.
Det är som att vissa tror att min kris tog slut den 29/11 2012, dagen jag kom hem efter mina båda operationer och min rehabilitering på sjukhuset. Men det var då den fysiska rehabiliteringen var tillräcklig för att jag skulle kunna lämna sjukhuset. Den psykiska rehabiliteringen var inte ens påbörjad.
Man växer isär för man har så olika erfarenheter och mina erfarenheter delar jag med min familj. Där inkluderad min sambo och hans familj. Det jag har försökt dela med vänner har fått dem att sluta lyssna och det är så jag märkt vilka vänner som är värda att behålla. De som inte tycker det är jobbigt när jag pratar om och om igen om samma sak. Mitt liv. Mina sjukdomar. Tyvärr händer det inte så mycket mer i mitt liv just nu och då finns det faktiskt inte mycket mer att prata om. Allt annat känns så irrelevant.
Ja, allt annat känns så irrelevant.
Kommentarer
Trackback
