Låt mig drömma, låt mig vara Askungen
För en kort stund så var det som att glömma allt som ändrat mig av onaturliga skäl. Att november 2012, eller snarare hela det året, aldrig hände och jag hade mina älskade vänner kvar.
Det hade säkert varit så om jag nu hade kämpat lite men jag har haft fullt upp med att fylla det hål som bokstavligen har funnits i mig. Detta istället för att se det ärr jag fått av den nu inte längre existerande vänskapen.
I mitt fall har det varit att vänner kommer och går, men kärleken är starkast och kommer bestå.
Någon dag blir det säkert bra, men först måste jag läka och jag måste låta min omgivning göra likaså. Men låt mig nu få drömma och förlänga det här ögonblicket, att allt är fint och att ärret på magen inte existerar. Bara för en natt, precis som Askungen.
