Beiis

Livet rullar på och jag kunde inte vara lyckligare på den biten. Jag menar, jag har världens finaste pojkvän, en fantastisk familj och mycket fina vänner. Lite människor jag kan lita på i ur och skur är viktigt i mitt liv.

På måndag ska jag tillbaka till läkaren, denna gången till en på kirurgen efter jag har fått en remiss för länge sedan om mina magsmärtor. Det är nästan så jag borde få träffa en smärtdoktor också som kan hjälpa mig medicinera rätt vid min smärta. 

Ovanpå detta har veckan som gått varit fylld av ett visst kuvert jag fick från inspektionen av vård och omsorg. De vill ha ett yttrande från min sida innan tisdag, det är bara det att jag inte kommer ihåg någonting från min sjukhustid. Så mamma och Marcus hjälper mig. Det är redan jobbigt nog när jag läser sjukhusens yttrande om att de djupt beklagar och så vidare. Sahlgrenska yttrar sig också om att de i mitt fall inte bedrivit god vård och omsorg. De säger också att de har resurserna att inte få patienter att lida som jag gjorde. Det borde stämma för att jag fick lida i sju dagar från mitt uppvaknande tills jag fick adekvat smärtlindring. Det är någonstans inte okej på något sätt. 

Och att behöva läsa pappren och anteckningar om den tid som min minnesförlust döljer är psykiskt påfrestande. Därför är jag glad att jag har världens finaste pojkvän, världens bästa familj och världens finaste vänner som får mig på andra tankar. Sådana människor som stöttar mig i vått och torrt.

Må allt ha sitt slut snarare än senare. Så jag kan gå vidare, det är trots allt snart ett år sedan.