Beiis

Den fantastiska världen där civilkurage finns, den existerar inte.

 

I går kväll satt jag på spårvagn 5 i Göteborg som var på väg mot vagnhallen i Majorna. Jag sitter ganska nära föraren och tre sittplatser bort sitter det både två tjejer som verkar vara kompisar och ett äldre par. 

 

Mitt emot sig sätter sig två onyktra män och frågar om jag vill ha en av deras barnböcker. Jag tackar artigt nej gång på gång och förklarar att om de ska ge bort dem til någon så kan de ge bort dem till någon som har bättre nytta av dem än vad jag har.

 

Då får jag höra kränkningar utan dess like, hur stängd för kunskap jag är och hur korkat mitt beslut var. De försökte ändå trycka på mig en bok men jag sa fortfarande artigt nej. Jag vet att nästa vagn hem går om 4 minuter så jag bestämmer mig för att hoppa av och jag tycker situationen är obehaglig och jag har lågt batteri på min telefon. 

 

Samtidigt som jag ställer mig vid dörren närmast föraren ooch vagnen börjar sakta in så säger de också att de ska gå av här. Och ingen griper in, ingen hjälper mig. Jag fick ta och hjälpa mig själv för det är så man klarar sig i Göteborg. Så jag låter dem gå av först och sedan går jag in i vagnen igen och sätter mig bland folket och spårvagnen börjar rulla. 

 

Då frågar damen om jag åker en hållplats för långt nu och så är ju inte fallet, jag bor ju inte ens i närheten. Så vet jag att nästa vagn de kan hoppa på kommer om 4 minuter så jag har så lång tid att ta mig hem från spårvagnshållplatsen. Jag hinner inte vänta på bussen som jag annars skulle gjort utan jag börjar springa som aldrig förr. Jag är ensam och det är mörkt, i utkanten av Majorna springer jag. Utan batteri på telefonen och hjärtat i halsen. Jag har sällan varit så ledsen och rädd samtidigt förut. 

 

Och jag grät i en kvart efter jag kom innanför min dörr. Här är jag trygg.