Beiis

Fortsättning från förra inlägget.

 

Jag och Marcus rullade in på akuten den där tisdagskvällen vid 22 och när vi tar nummerlapp trycker vi även in akutknappen då jag inte kan sätta mig ner i en stol. De öppnar direkt i triagen och jag får komma in, trots att jag inte är först i kön. De lyckas ta blodprov, svårstucken som jag är och jag rullas iväg till korridoren nära sjuksköterskornas kontor. Det dröjer där inne innan jag får ett rum och ännu längre innan jag får träffa läkare. Under tiden har jag ett starkt minne av att det sitter en person som pratar otroligt högt, på bred göteborgska och han verkar alkoholpåverkad. Han försöker ha en konversation med en man som inte kan prata alls utan det kommer endast ut små ljud till svar. 

 

Jag träffar läkare och här begås misstag har jag fått lära mig. Läkare brukar hålla kvar nyopererade personer på observation om de har så stark smärta som jag hade. Men jag skickas hem med olika morfinpreparat och andra smärtstillande tabletter. Väl hemma lyckas jag somna och jag lider genom hela onsdagen i sängen men jag lyckas få i mig en macka med ost, den andra som Marcus har gjort lämnades kvar på tidningen som han hade lagt fram i hopp om att jag skulle orka läsa den. Istället sover jag mig genom dagen och sväljer tabletter, sover och sväljer tabletter, ja ni förstår vad jag menar. Marcus tjatar om att jag måste äta men har överseende, jag tror han tänkte så att gallan (som smälter maten i magen) inte var riktigt återställd och därför lät mig äta så lite. Men jag är ingen hjärnskrynklare så jag vet faktiskt inte. Men han tänker inte åka hem till oss (vi befinner oss hos hans föräldrar och är husvakter) och hämta mina morfintabletter som jag tjatar efter.

 

Jag blir under natten skitförbannad på Marcus för jag kan inte själv resa mig ur sängen utan att jag får skitont i magen rent ut sagt. Han sover hårt och en av alla gånger jag behöver gå på toaletten så sover han igenom mina försök att väcka honom. Allt är dock försvarbart med att han var orolig för mig. Jag lyckas ändå ta mig upp ur sängen och in på toaletten så det blev ju frid och fröjd igen. 

 

På morgonen ringer hans larm och jag vaknar. Han är lika segväckt som vanligt och min smärta är tilltagande. Tanken som slår mig är att jag vill ha mina morfintabletter som jag har hemma och när jag tjatar mer säger Marcus till mig att han inte gör det om vi inte åker via akuten. Med tanke på vad som hände sist på akuten blir jag förbannad igen och ringer mamma. 

 

Jag börjar få svårt att andas, det känns liksom som att lungorna inte riktigt får plats inuti mig och jag kippar efter luft samtidigt som jag pratar med henne. Där får jag ett förslag om att bli hämtad och körd till akuten om 30 minuter av hennes man som jobbar i stan och ändå är på väg in. Det godkänner jag av någon konstig anledning. Det är fortfarande inte okej att Marcus kör mig dit på en kvart utan jag ska bli hämtad av min extrapappa och körd till akuten så jag är där om 45 minuter. Det här är ingenting jag förstår mig på nu i efterhand. Inte min ilska eller mitt beteende som vanligtvis är så olikt mig som person.

 

Jag klär på mig mina träningsbyxor, mitt gråa slappa linne och Marcus grå tjocktröja g-star och jag tänker att jag ser ju förjävlig ut. Han tar på mig hans skor och min jacka och halsduk innan jag går dubbelvikt ut till bilen. Jag hänger på Marcus som säger: "Ett trappsteg, här kommer ett trappsteg till". Smärtan bara ilar genom min kropp.

 

Från Näset ut till Frölunda torg tar det knappt tio minuter med bil och K försöker småprata med mig samtidigt som jag stundtals tror att jag tuppar av. Sedan ger han upp när han ser hur ont jag har och fokuserar allt på körningen. Något är verkligen fel. Varje krön, varje skump, varje gupp får min kropp att vrida på sig ett varv inuti mig känns det som. Plötsligt är vi nära, vi är vid botaniska trädgården och har inte många minuter kvar. Nu börjar minnena att suddas ut och vissa stunder är klara i mitt huvud, andra är svarta som natten. 

 

Väl framme så parkerar vi precis utanför entrén till akuten och jag vet att jag i huvudet förbannar den personen som kläckte idén om att ha vändplatsen vid akutens entré gjord i kullersten. Jag minns också att vi bara har 30 minuters parkeringstid.

 

Den här gången när jag går in genom de första dörrarna så orkar jag inte mer, jag lägger mig på bristen som finns där och jag är glad att jag inte får hjälp att lägga upp benen. Detta för att nu kan jag hantera eller snanare kontrollera rörelsen själv. K är inne och gör samma sak som Marcus gjorde under tisdagen, tar en nummerlapp och trycker in den röda knappen. Det kommer folk, jag får ännu en gång gå före de som finns i kön inne på akuten. Fast det gör nog ingenting, det känns som att de ser hur ont jag har. Jag är dock inte säker på om akuten är full med folk eller tom. De försöker sticka mig i armen inne på triagen och det går inte och jag har glömt mitt ID hemma. De struntar i att sticka mig och skickar in mig på ett rum direkt. Rummet ligger på triagens sida om sjuksköterskornas kontor men är extremt nära. De säger att läkare kommer om fem minuter. De frågar om de får klippa sönder mitt linne. De säger att det kommer svida till lite och det är då jag får in en urinkateter. K säger att han måste flytta bilen någonstans mitt i allt, alltså har det tagit mindre än 30 minuter för mig att komma in och få hjälp. 

 

Här vet jag att i efterhand så hade jag ett CRP på 320. Normalt värde är under 10. Det betyder blodförgiftning i hela krroppen utan dess like. Temperaturen ligger på 35,4 grader. Något är seriöst fel och man tror att det har läckt ut galla i buken efter den första operationen.

 

Nästa minne jag har är att jag vill ha A, min äldsta bror. Jag vill att han ska komma och ingenting annat. Ingen annan utan min bror. Jag har aldrig känt ett sådant krav efter något eller någon. Då ligger jag inne på CIVA (intensiven) och är nyopererad. Det är fredag kväll tror jag och läkarna berättar för mina anhöriga att jag hade sex timmar tillgodo, annars hade de förlorat mig. Det är något som är svårt att förstår för i mitt huvud har jag inte varit sjuk. Jag har bara haft ont. Det här är dessutom bara början på en smärtresa utan dess like och jag ska inte spara på några detaljer, jag lovar.

 

Nästa minne vet jag inte vilket det är men det kan vara mina drömmar. Jag är hungrig, jag drömmer om att jag äter på McDonalds och när jag ska betala så säger jag att jag förtjänar maten, tar den och sätter mig i en sådan där glasbro som går mellan Nordstan och hamnen. Då var jag lycklig.

 

Nästa dröm är svagare i minnet men den handlar också om McDonalds, men denna gången så beställer jag ett meal för att man får åka Audi R8 om man gör det och jag beställer för att Marcus ska få köra en cool bil.

 

I nästa dröm är jag på bio där de har platser för sådana som mig. Alltså patienter som ligger ner. Där är jag med den personen som ligger på andra sidan draperiet som skiljer oss åt. Jag minns bara att bion var bra och att jag mådde bra. I drömmarna lyckades jag må bra.

 

Under den här tiden låg jag i respirator, läget var kritiskt men stabilt. Sedan börjar minnena suddas ut igen och allt är mer eller mindre som en enda stor gröt.

 

Att det här skulle vara första gången jag satt upp igen var det ingen som riktigt hade förutspått.