Beiis

Jag vaknade idag när larmet gick, reste mig upp för att gå till toaletten och fick på vägen dit stanna. Jag fick vika mig dubbel av smärta och det är tur den här smärtan bara finns på morgonen. 

Det är vid vänster nyckelben som jag har ont och i nederkant på lungorna, eller i alla fall muskulaturen där. När jag idag vaknade så var smärtan större än vanligt och jag kan inte förstå varför.

 

Successivt har alla vardagspåverkande biverkningar (eller vad man ska kalla det) försvunnit. Illamåendet försvann i mitten av januari, den konstanta smärtan försvann två veckor efter det och likaså min konsumtion av smärtstillande. Ganska tidigt, runt årsskiftet, så försvann den obligatoriska smärtan i nyckelbenet som kom varje gång jag åt eller drack. Det var så mycket planering för att inte få ont.

 

Men jag står stark kvar, med den övergående smärtan som mitt trogna sällskap. Vissa dagar märks det mer, andra dagar mindre. Jag har varit på thorax(lung) och hjärt-röntgen men inte fått något svar än på om något är fel. Jag anar att det inte kommer synas något och då undrar jag varför jag har ont. Jag kan acceptera att smärta skapas om man äter för mycket smärtstillande, det är en effekt på beroendet. Den smärtan borde komma så fort man inte tar sina piller, men jag äter inte dem längre. När läkaren varnade om magsår som skulle kunna bli ett resultat av mitt dåvarande pillerätande så fick jag sluta. Det var jobbigt, tufft och smärtfullt. Jag klarade det, trots allt. 

 

Frågan är bara om den här morgonsmärtan beror på något särskilt eller inte, ont gör det och det måste läkarna göra något åt. Det finns just nu inget som tar så mycket energi som min rehabilitering, men inte på det sättet ni tror.

 

Det tar energi för att människor går före mig i uppförsbackarna när jag inte orkar. Det tar energi i form av att jag känner mig blodig i halsen så fort jag kommer in innanför dörrarna för jag bor på fjärde våning. Det tar energi för att jag inte kan acceptera att det inte är som innan. Det tar energi att ha ont. Det tar energi att försöka acceptera när hela min kropp skriker att det är något oacceptabelt som har hänt.