Beiis

För exakt två månader sedan opererades jag. När jag sedan "vaknade" så minns jag inget alls. Efter två månader så börjar folk runt omkring att glömma, det finns viktigare saker som hänt sedan dess. Som att vi har fått lägenhet och ska flytta om 10 dagar. Men jag finns fortfarande kvar i allt som hände för två månader sedan. Jag är fast i det som alla andra slutat tänka på.

 

Det är inte rättvist hur jag ska kunna hantera den här krisen, jag får nämligen inte den hjälp jag efterfrågat och än inte den hjälp jag behöver. Kuratorn jag gick hos tyckte att jag klarade mig fint, strax efter det sista mötet där så hade jag en stor kris. Mamma hörde av sig till min kurator, jag hörde aldrig av kuratorn. Jag har också efterfrågat psykolog på min vårdcentral, men efter två veckors väntan på en telefontid den 2/1 hade hon blivit sjuk. Hon är tydligen tillbaka på arbetet, men har ännu inte ringt mig.

 

Vad ska jag då ta mig till? Jag är inte så akut att jag ska åka till akutpsyk, men jag mår dåligt. Har inget minne och bryter ihop så fort jag glömmer bort något. Jag försöker äta, men det är också något som glöms bort för jag blir inte hungrig. Hunger har jag känt ungefär en handfull gånger sedan jag opererades, alltså sedan två månader tillbaka. Att inte förstå sig på sin kropp är jobbigt, att inte förstå sig på sitt beteende är nog ännu värre.

 

Alla säger att jag ska acceptera hur sjuk jag var, men hur kan jag göra det när jag fortfarande inte ser de senaste månaderna som en sjukdom. Någon sa till mig igår att jag borde ju fatta hur sjuk jag har varit, men det är inget jag har börjat hantera än. Jag tror att jag har börjat med att fokusera på min ilska, för jag tänker inte längre att läkaren förstörde mitt liv när han tog hål på min tunntarm. Jag tänker snarare att han har förstört mitt psyke och min kropp vilket inte är hela mitt liv men en stor del. Jag blir tårögd så fort jag tänker i de banorna. 

 

Idag slog det mig att jag inte minns om jag skickat in någon anmälan till socialstyrelsen eller inte. Men jag ska ringa dem imorgon och förklara läget och få rådgivning. Idag vaknade jag kl 13:24 efter nästan 13 timmars sömn. När jag ger sken av att det mesta faktiskt fungerar nu, så betyder inte det att det är sant. Jag önskar jag kunde få allt ogjort fortfarande, men har insett om det är min högsta önskan så kommer den aldrig att bli verklighet.