Beiis

Igår var jag på vårdcentralen där jag skulle ta ett blodprov. Jag är inte den som är spruträdd direkt så jag tänkte låta studenten sticka mig. Det gjorde hon bra, men det är inte poängen. När jag drog upp mina ärmar så var jag helt prickig, troligen av att mina små blodkärl brustit. Av ingen anledning. Jag är inte rädd för sprutor, men min slutsats är att min kropp kanske känner annorlunda. 

 

Något jag alltid kommer bära med mig är mina tankar som jag tänke, mina drömmar som jag drömde. De där tre veckorna på sahlgrenska sjukhuset, avdelning 136 och CIVA. Jag kan bara placera journalerna, men i dem står inte mina tankar beskrivna, mina drömmar beskrivna eller mina samtal beskrivna. Inte heller när anhöriga varit där och vad som hände då. Det kommernog alltid vara ett mysterium.

 

 

Jag sitter nu på gynakuten där jag har varit ett par gånger förut. Det känns inte som vanligt, jag känner hjärtat slå både hårt och snabbt. Jag känner paniken krypa upp längs min rygg. Och den osynliga korsetten dras åt så att jag snart inte kommer kunna andas igen.

 

Det är för mig en vanlig dag när jag är i närheten av sjukhuset. Jag väljer omvägar för att slippa åka förbi sjukhuset, för att slippa sköna som jag känner. Det betyder dock inte att hypokondrin (som jag säkert lider av litegrann) blir lättare, för varje gång jag mått dåligt det senaste året har det varit något. Klart som korvspad att jag tror att jag är sjuk jämt.

 

Det var inte det här jag skrev under på när jag godkände min gallstensoperation. Jag slår vad om att denne någon som gjorde mig mer ont än gott inte tänker på mig längre. Jag tänker på min situation varje dag. 

 

Liver är inte rättvist, men någonstans och någongång måste jag kunna känna mig bra igen. Frågan är om det är möjligt när jag ser mitt ärr varje dag och har konstant bristande förtroende för mitt minne och min kropp. Men jag är glad att jag lever.