Akuten, igen
Läget var akut igår igen, eller snarare att jag var trött på att inte kunna andas och att ingen kan hjälpa mig. Remisser tar för lång tid. Jag har redan gett det här med andningen fem månader, den behöver inte komma upp i ett halvår.
När jag fått ett rum möter jag först en läkarstudent som verkar väldigt lovande, han gjorde alla möjliga tester, klämde och kände efter om något var fel. Så skulle den riktiga läkaren komma om 10 minuter ungefär. Efter en kvart kommer läkaren in och det är inte vilken läkare som helst utan Anders, han som räddade mitt liv i november.
Ansiktet för mig var aningen bekant, men när jag tittade på hans ID så brast det för mig. Det var ANDERS. Jag fick tårar i ögonen och en stor kram, han är den bästa läkaren på jorden.
Ett mycket hjärtligt återseende, han hade sett mitt namn i listan på patienter och tjingat mig. Så förklarade han att jag kan ha legat fel under själva operationen och det kan vara en anledning till varför jag har ont, men det är inte säkert. Vi skulle försöka med ett par mediciner som vi hoppas på ska hjälpa.
Jag blev aningen chockad när det var han som kom in i rummet, och M blev minst lika chockad när han kom. Men vi blev också väldigt glada, han är trots allt mannen som räddade mitt liv. Jag står i evig skuld till alla som fick mig att stanna kvar i livet. Så är det.
Kommentarer
Trackback
