Traditionella skaldjur
Varje år så länge jag kan minnas så har vi åkt 3 timmar i bil ner till Skåne och Mormor för att äta skaldjur. Eller ha kräftskiva, kalla det vad du kalla det vill. En bilresa på fem personer har lett till en del bråk och tjafs genom åren.
Varje år så länge jag kan minnas så har det alltid varit problem med organisationen. För lite skaldjur. Torra skaldjur. För mycket mat. För lite mat. Hetsiga diskussioner släktingar mellan och kanske en och annan snaps bland resten av det som glasen fylls upp av.
Varje år firar vi i min släkt detta kalas och många andra runt om i landet firar det med sina nära och kära.
Men någonstans måste jag faktiskt stanna upp och ifrågasätta traditionen. Eller fler än en tradition, flera brukar sluta på samma sätt.
Missförstå mig rätt, det är alltid trevligt i slutändan. Men för mig känns det som att allt stök innan gör att det inte är mödan värt.
Jag har redan dåligt samvete över julen. Var ska den firas? Med min mamma och familj? Med min pappa och familj?
Med min sambos familj? Och ska jag och min sambo fira jul ihop? Det leder till fyra månaders magont och dåligt samvete. Med risk att det blir som med skaldjursfesten i helgen. Fyra månaders dåligt samvete ligger framför mig till jul och så många timmars planerande så jag inte ens vill räkna dem. Ibland känns det inte värt det. Det är ibland inte mödan värt.
Det finns helt klart ett problem med allt det här festeriet för en planeringsmänniska som jag och för många andra likasinnade. Frågan är bara vad man ska göra åt saken och om det faktiskt finns något att göra. Bortsett från att sluta fira alla högtider och traditioner. Trots allt är de traditionella skaldjuren godast att äta tillsammans med nära och kära. Presenterna är roligast att öppna när någon ser på. Och hur skulle det vara att dansa kring midsommarstången ensam?
