Beiis

Hej igen alla ni som finns där ute.

 

Nu har jag något viktigt att berätta. Just nu sitter jag och äter smörgåsrån för det är det enda jag kan få i mig mellan attackerna av illamående.

 

Det finns en bakgrund, det finns beslut och det finns ett otroligt resultat som kan få er att inte tro mig stundtals. Men så hoppas jag inte blir fallet. I mars så försov jag mig till min första salstenta, stressmänniskan som jag är, pluggmänniskan som jag är, ja egentligen allt som jag är vill slakta mig. Mr. Right eller Marcus eller vad vi ska kalla honom ringer mig 100 gånger och inser sedan att det är lönlöst, jag kommer ändå inte hinna till folkets hus till åtta trettio.

 

Detta berodde på att jag dagen innan hade varit på akuten med enorma smärtor i sidan och inte fått tillräckligt mycket sömn. På nationaldagen så är det dagen efter min bror tagit studenten och jag spenderar denna dagen hos mina svärföräldrar och äter gott. Vid tio på kvällen när festen är slut börjar jag få samma smärta som den jag hade i mars - olidligt ont gör det och vi ringer 112. Från den kvällen minns jag att jag och Marcus mamma sitter och gör andövningar ihop och hur ont det gör att det skumpar i ambulansen. Smärtan var olidlig men gick långsamt över under den natten.

 

Efter det gick jag genom en lång process, både av andra sjukdomar och i hur man ska konstatera vad som gett mig dessa två anfall. På vårdcentralen skickas jag iväg på gallröntgen - vilket visar att jag har gallsten. Så åker det remisser fram och tillbaka och jag blir kallad till Capio Lundby sjukhus i augusti för att prata med en kirurg som säger att vi ska operera eftersom jag är såpass aktiv i mitt liv. Kirurgen säger att han aldrig misslyckats med en sådan operation och han har genomför ungefär 2000 sådana operationer så det kommer nog gå fint och det litar jag på.

 

Tre månader senare - eller den 6 november är det dags. Jag gör allt man ska innan, duschar med descutan och åker in så jag är där 06:45. Jag har tur för vi har fått tillgång till bil så Marcus kör. Jag läggs in i en kvinnosal och Marcus får lämna min sida direkt vilket var jobbigt, han är min klippa i stormen och gör mig mindre nervös med sin närvaro. Så kläs jag om och rullas iväg när det är min tur, operationen börjar klockan åtta och jag får träffa kirurgen i privata kläder strax innan operationen ska börja. Jag sövs ner med en spruta och allt blir svart.

 

Jag vaknar upp och får höra att allt gått bra och rullas sen ner till samma rum där jag var tidigare på morgonen så ännu en gång är jag ensam. Jag vill åka hem och innan dess måste jag tömma blåsan vilket gör så ont att jag gråter inne på toaletten otaligt många gånger av smärta. Jag har otroligt ont i magen men har lyckats äta två mackor med ost, en isglass och druckit vatten. Jag lyckas nå maxdosen av smärtlindring säger de åt mig och att de inte kan ge mig mer av det ämne som lindrar mina smärtor. Jag kollar med personalen om jag får recept på smärtlindring och de ber mig vänta på kirurgen. Jag väntar på honom och när han väl kommer så pratar vi lite om följderna som kommer, lite ont i axlarna och ont i buken såklart. Men att dessa smärtor ska lindras med alvedon och ipren. Detta dubbelkollar jag tre gånger med honom men han är säker på att det räcker.

 

På väg ut tar jag en bit mörk choklad och håller på att kräkas så de håller mig ytterligare en stund, men jag ber om en spy-påse och en glass och om att få gå trots smärtor och de låter mig lämna sjukhuset.

 

Väl hemma äter jag tabletter för smärtan och somnar direkt på tisdagen runt sex, struntar i middag utan ligger bara i sängen. Mår aningen illa (men inte så illa som jag gör nu) och har ont. Vi bestämmer oss för att rulla mot akuten för något måste vara fel. Och fel skulle det visa sig att det var.

 

Det här skulle vara jag bara några dagar senare.