Beiis

Att gå långsamt mot det normala är inte alltid så lätt. Jag har sagt till alla att behandla mig som normalt och så säger jag ifrån om det inte skulle passa. Vi hade diskussionen hemma igår om det var lika bra att byta riktning då jag uttryckte missnöje över att vilja verka normal fast sjuk, fast normal, fast sjuk. Ja, ni ser nog var problemet ligger. 

 

Eftersom jag som person har lite svårt att uttrycka missnöje över att bli behandlad så som jag önskar (skumt, jag vet) så har jag inte sagt ifrån när jag inte orkat plocka ur tvättmaskinen till exempel. Det är lite småjobbigt att jobba på så låg höjd. Återigen tillbaka till min fråga, vad är normalt? Att kunna göra allting man måste och vill. Men om det inte går så står så står jag inför ett härligt dilemma. Hur vill jag ha det?

 

 

Sådant kan man bara tyvärr inte fixa. Att trotsa sin egen kropps intuitioner får man betala dyrt för, nu är jag lagom förkyld och vaknade upp med migrän igår morse. Det fick mig att ligga i sängen hela dagen och jag hoppas att ingen av mina läkare ser det här. De skulle bergis vilja ge mig den där sprutan igen då, den blodförtunnande som ska verka propplösande som jag fick i benet varje kväll. 

 

Ska man ta sig ur det här och återgå till normalt eller ska man ta sig ur det här och se vart benen bär? Jag har så många frågor men inga svar. I morgon ska jag träffa en av kirurgerna som räddade mitt liv, denna gången som frisk höll jag på att säga men det är jag inte. Denna gången ska jag träffa honom utan slangar i halsen och i normala kläder.

 

Sömnen har börjat spöka för mig nu med. Jag kan inte längre somna som jag brukade trots att de flesta problem med lungorna nu är borta. Jag har haft vätska i dem och det har varit jobbigt att ligga på sidan som är min vanliga sovställning då detta "skrovlar" inuti mig. I alla fall, något spökar i mitt huvud och jag kan inte se vad det är. Något ligger där men det är nog bakom en av de där stora svarta skynkena i mitt minne. För att återgå till det normala kanske inte riktigt är möjligt utan jag borde utgå från idag. Trots att jag helst vill att de senaste sju veckorna ska ha varit precis normala och ingenting annat.

 

Snälla, inse vilket dilemma som ligger i mitt liv, mitt beteende och min vilja. Det är inte så lätt som jag kan få det att se ut.