Beiis

Fortsättning.

 

Vad som minnesmässigt kommer i tidsordning efter dessa drömmar är oklart. Vad jag fått berättat för mig är att jag utbrustit att A (min bror) är en lila aorta i mitt hjärta. Jag vet också att jag har bett Marcus sluta spöka för mig. 

M - Håller jag dig i handen?
Jag -  Jaaaaa.
M - Kan spöken hålla dig i handen?
Jag - Nej.
M - Spökar jag då för dig?
Jag - Nej. Vad söt du är.

 

Så kommer mardömmarna om bomber, om figurer som har sex med ett svärd så blodet bara sprutar och att jag inte får bestämma själv. Jag drömmer också om läskiga miljöer och att jag var pinnsmal och testade klänningar så jag var del av ett konstverk. 

Någonstans mitt i allt så har jag rullats över till CIVA POSTOP. När jag rullas dit vill jag säga hejdå till min kompis som jag drömde att jag var på bio med och jag hälsar på honom. En man i 40årsåldern. Jag tror att jag gråter.

 

CIVA POSTOP är inte lika akut som själva CIVA men det är fortfarande på intensiven på Sahlgrenska. Jag kräks över hela mig. Jobbigast just nu är att ligga på sidan, det gör otroligt ont men måste göras för att de ska kunna få rent mig. Det är också nu de tvättar mitt hår och det är inte skönt.

 

Nästa starka minne är när jag är på CT-röntgen och de tappar mig. De har lagt tre underlag under mig för att kunna dra mig från min säng till röntgenbordet. Någonstans på vägen tappar de mitt huvud och jag slår i det och min vänstra axel. Någonstans på vägen börjar jag bli mig själv för nu börjar jag ställa krav. När de ska lyfta tillbaka mig säger jag åt CT-doktorerna att de inte får sköta sitt jobb eftersom de inte kan hantera det. Istället får mina sköterskor från CIVA sköta lyftet eller så ligger jag kvar. Då läggs det fem underlägg under mig och allt går bra. Jag vet om att jag var arg för att de inte varit försiktiga med mig och skapat onödig smärta. 

 

Jag rullas ner på avdelning och rullas runt lite överallt men nu ligger jag i samma rum som jag sitter i idag. 

 

Tanken som borde slå er nu är att jag ligger på sjukhus, är nyopererad och borde egentligen inte känna någonting. Men så är inte fallet, jag har epidural ryggmärgsbedövning, kalla det vad ni vill. Den fungerar i alla fall inte. Inte första gången, inte femte gången, inte elfte gången. Den läcker och ger bara smärtlindring på höger sida av min kropp.

 

Jag får en ny medicin som heter oxynorm i min pump. Jag tror att den är ny i alla fall. Den första dosen fungerar i två timmar mot smärtan jag känner nu. Den är olidlig utan smärtlindring. Det är en tia på en tiogradig skala. Det är den absolut värsta tänkbara smärtan. Nästa dos håller 45 minuter. Nästa dos håller 10 minuter innan jag börjar jämra mig igen. Det känns som håll på höger sida, fast miljoner gånger värre. Jag behöver mer hjälp än vad de kan ge mig här på avdelningen så de skickar mig mitt i natten till UVA (uppvaket) och det är där smärtcentralen ligger på Sahlgrenska. De tänker sätta igång ryggmärgsbedövningen på mig fast den inte fungerar. Jag hör Marcus säga ifrån skarpt att den inte fungerar. Mamma sitter ute i korridoren och känner sig hjälplös och är ledsen. Det enda jag säger är att någon måste ta hand om mamma, hon är ledsen. 

 

Jag får lokalbedövning där smärtan är och jag blir smärtfri. Istället uppstår ett obehag. Jag vet inte vilket som var bäst men obehaget var fruktansvärt. Det kändes som att jag var 20 cm tjockare på höger sida än på vänster sida och jag ber folket runt omkring att lägga en filt under min vänstra sida så jag ska slippa känna mig så sned. Sen får jag något i min ryggmärgsbedövning vilket gör att jag inte kan röra underkroppen, eller känner underkroppen vilket är en underlig och otäck känsla av att helt plötsligt vara halv. Jag ligger stelt, sover oroligt och mamma sover i en fotölj vid min sida. Söta mamma som inte lämnar min sida. Marcus sover i korridoren. Han lämnar mig inte heller.

 

Jag flyttas upp till CIVA POSTOP för att jag måste ha mer bevakning än vad de kan ge mig på avdelning och UVA är inget ställe där man ligger länge. Det är där man tar bort min ryggmärgsbedövning och det är där man får mig att känna mig lite mer som en människa. Det är nog också nu jag får dricka bubbelvatten och i min mun var det godare än champagne. Det är också nu man tar bort min slang i näsan som tömmer magsäcken. (Den fick jag på grund av illamående).

 

Så kommer illamåendet tillbaka, jag får smärtlindring som fungerar. Men jag får inte medicineringen mot illamåendet att fungera. Inte förren jag kommer ut på utsidan fungerar det. Då har vi ändå bestämt att jag ska gå över på tabletter för att kunna ta permission och kunna komma hem. Det blir trots detta mycket dropp även om jag inser att illamåendet sitter i väggarna. Det går också att äta utomhus, så jag och min sambo gick ut med rullstolen, till pressbyrån och köpte en korv. Jag lyckades få i mig två tredjedelar av denna.