Beiis

Tiden går fort antar jag och såhär ser min mage ut idag. Det finns såklart ingen känsel i ärret, det är fortfarande svårt att acceptera ibland. Men det går, oftare och oftare kan jag faktiskt acceptera det som hände i november 2012. Oftare och oftare inser jag vilken tur jag hade, mitt i all otur. Jag fick faktiskt behålla mitt liv. Att vara sex timmar ifrån döden och ha smärtor så att man bara vill dö, det är inget jag någonsin vill att jag eller någon jag håller av ska få uppleva. Det räcker med att jag gått igenom detta.

Med blodförgiftning så att jag var helt randig på båda underarmarna när jag vaknade för att blodkärlen drog sig tillbaka. Jag undrade ett par gånger vad de hade gjort med mig. Det likande lite någon som skurit sig, fast det var inga öppna sår utan bara smala streck av blåmärken. 

Massa tejp på magen och klammersen som liknade häftstift var fortfarande kvar. Och ingen smärtlindring som fungerar. PÅ TVÅ VECKOR. Det kan vi ha delade meningar om, eftersom det inte är okej men läkarna gjorde ju vad de kunde sa dem. 

Sen detta hanteras jag med silkeshandskar för att jag har blivit skadad inom sjukvården. Och det har nog både för- och nackdelar. Just nu väntar jag på kallelse till lungmottagningen, dit jag kommer via remiss via Anders. Läkaren som räddade mitt liv. Det känns otroligt skönt att någon kan ta reda på varför jag har svårt att andas, speciellt på morgonen. 

Livet är värt att leva. Livet är värdefullt.

Efter jag har fått mina gamla diagnoser utsuddade och nya diagnoser är givna så har jag så sjukt mycket energi. Känslan av att kunna gå ut och röra på mig är fantastisk. Och innan har det varit katastrof. För er som inte hänger med så har jag länge haft astma men under senaste tiden har medicinerna inte hjälpt. Det visade sig att jag nu endast har 75% av en normal människas luftkapacitet men ingen astma. Så nu är allt förknippat med glädje och inte med uppgivenheten som förr kretsade kring att medicinerna inte hjälpte.