Mantra
Min reaktion är en normal rekation på en onormal situation. Det är som mitt mantra, något som hjälper mig genom vardagen. Nu är hela mitt liv planerat igen och imorgon flyttar jag. En nystart som jag längtat efter så mycket. Sedan börjar skolan på måndag och lördagen därpå ska vi åka upp till fjällen. Sen blir det inflyttningsfest, middagar med föräldrar och allmänt liv helt enkelt.
Allt kunde dessutom varit värre...
Idag är jag en optimist
Idag är jag glad för idag kommer mina två bästa vänner till mig. Vi ska packa ner min garderob och dricka upp slattarna med alkohol som står hemma i hyllan. Vi kan lika gärna kasta flaskorna nu istället för efter flytten.
Det lär bli en fantastisk kväll fylld med bilder och roligheter. Det är min kväll ikväll.
Jag börjar ju se ut som vanligt nu, ellerhur? :)
Note to self
Kära Människor som äter citrusfrukter in public,
Jag tänker göra det klart att jag aldrig kommer bli en av er. Ni äter alltid citrusfrukter på fel platser vid fel tillfällen. Så det där med tajming är nog inte riktigt er starka sida. Det är inte så att jag inte är bättre på tajming utan det är bara så att jag stör mig på alla som äter citus in public. Ni äter alltid det så det luktar. Alla som känner mig vet vilken suberb luktförmåga jag har sedan efter operationen. Det där med tajming alltså, i många fall av de gånger ni äter citrusfrukter så är jag hungrig och hade gärna också haft en clementin eller liknande i väskan.
Jag har försökt åtgärda problemet med att ha citrus i min väska, men den är inte lika god när jag har den eller när den legat lite för länge i min väska.
Därför kommer jag aldrig att bli en av er, jag lovar
Beatrice
@ Humanisten, GU
Sitter just nu på humanisten, Göteborgs Universitet, med min bästa vän och håller henne sällskap när hon pluggar. Jag vet om att jag inte går i skolan men jag tror att hela miljön kanske gör en effektiv. Jag har massvis med saker att göra egentligen men dagens stora uppgifter var att städa: check; packa en låda: check; skriva anmälan till socialstyrelsen: check.
Känns jättebra faktiskt. Nu kanske jag ska sätta mig och titta på en dokumentär om Nordkorea som jag har längtat efter hela dagen.
http://www.vice.com/the-vice-guide-to-travel/vice-guide-to-north-korea-1-of-3
LUF
LUF - i den organisationen passar jag in. Jag känner mig som en del av den och där är alla lika för att alla är olika. Det är nog så jag skulle beskriva det. Att alla är olikager oss en likhet men likheten är inte lika viktig som olikheterna. Jag känner mig mer än ärad till att vara en av fyra nominerade som årets kampanjare.
Woho!
Första lådan packad
Det är nog dags att börja plocka undan vårt hem bit för bit. Hela ens liv ska ner i lådor och det känns konstigt men bra. När jag packar upp den här lådan igen så kommer jag göra det i vårt nya hem. Det är något jag verkligen längtar efter. Nu har vi bara resten kvar! Peppa, peppa, peppa.....
Soppåsar
Jag har försökt komma ihåg hela veckan som gått att köpa soppåsar. Efter att ha glömt det lika fort som jag kom på det så har jag blivit förbannad på mig själv. Menmen, what to do?
Jag har försökt ha det i huvudet varenda gång jag går till butiken men det blir alltid så att jag glömmer bort att köpa dem. Förutom idag då jag letade överallt på Hemköp i nordstan utan att hitta dem. Är det ödets ironi?
Det bär nog snart av mot ICA för att köpa de där förbannade soppåsarna...
Glad!
Köpte proviva shots för att lugna ner magen som är orolig för att jag käkat penicillin. Så öppnar jag en och möts av detta glada ansikte!
Poängen
Åter igen vill jag belysa att bloggen nu inte drivs på grund av att folk ska tycka synd om mig. Jag orkar nämligen inte ljuga och säga att allt är bra. Jag orkar heller inte berätta det mest grundläggande sjuttielva gånger. Det finns människor som har det värre, det är jag fullt medveten om. Men den tanken hjälper mig tyvärr inte just nu.
Alla som sedan är så fina och kommenterar får gärna skriva sitt namn eller liknande så jag vet vem det är. Det blir mycket trevligare om jag faktiskt vet vem som står bakom orden.
Två månader
För exakt två månader sedan opererades jag. När jag sedan "vaknade" så minns jag inget alls. Efter två månader så börjar folk runt omkring att glömma, det finns viktigare saker som hänt sedan dess. Som att vi har fått lägenhet och ska flytta om 10 dagar. Men jag finns fortfarande kvar i allt som hände för två månader sedan. Jag är fast i det som alla andra slutat tänka på.
Det är inte rättvist hur jag ska kunna hantera den här krisen, jag får nämligen inte den hjälp jag efterfrågat och än inte den hjälp jag behöver. Kuratorn jag gick hos tyckte att jag klarade mig fint, strax efter det sista mötet där så hade jag en stor kris. Mamma hörde av sig till min kurator, jag hörde aldrig av kuratorn. Jag har också efterfrågat psykolog på min vårdcentral, men efter två veckors väntan på en telefontid den 2/1 hade hon blivit sjuk. Hon är tydligen tillbaka på arbetet, men har ännu inte ringt mig.
Vad ska jag då ta mig till? Jag är inte så akut att jag ska åka till akutpsyk, men jag mår dåligt. Har inget minne och bryter ihop så fort jag glömmer bort något. Jag försöker äta, men det är också något som glöms bort för jag blir inte hungrig. Hunger har jag känt ungefär en handfull gånger sedan jag opererades, alltså sedan två månader tillbaka. Att inte förstå sig på sin kropp är jobbigt, att inte förstå sig på sitt beteende är nog ännu värre.
Alla säger att jag ska acceptera hur sjuk jag var, men hur kan jag göra det när jag fortfarande inte ser de senaste månaderna som en sjukdom. Någon sa till mig igår att jag borde ju fatta hur sjuk jag har varit, men det är inget jag har börjat hantera än. Jag tror att jag har börjat med att fokusera på min ilska, för jag tänker inte längre att läkaren förstörde mitt liv när han tog hål på min tunntarm. Jag tänker snarare att han har förstört mitt psyke och min kropp vilket inte är hela mitt liv men en stor del. Jag blir tårögd så fort jag tänker i de banorna.
Idag slog det mig att jag inte minns om jag skickat in någon anmälan till socialstyrelsen eller inte. Men jag ska ringa dem imorgon och förklara läget och få rådgivning. Idag vaknade jag kl 13:24 efter nästan 13 timmars sömn. När jag ger sken av att det mesta faktiskt fungerar nu, så betyder inte det att det är sant. Jag önskar jag kunde få allt ogjort fortfarande, men har insett om det är min högsta önskan så kommer den aldrig att bli verklighet.
Sjukhusbesök igen
Nu sitter jag på gynakuten igen. Denna gången för att jag har ont när jag ska tömma blåsan. Det är så sjukt påfrestande att ha ont så ofta och så mycket som jag har. Det är inte meningen att jag ska äta smärtstillande i resten av mitt liv, även om tanken är ganska tillfredsställande. Att aldrig ha ont igen.... Åh!
Men nu insisterade sjuksköterskan på 1177 och sköterskan på mottagningen här att jag skulle åka in, så här är jag! Är trött på allt som är här.
Dagens mage(?)
Det här är vad jag möts av varje dag. Något som jag inte hade när jag gick in bakom den svarta dimridån i mitt minne. Men det var där så fort jag vaknade. Då var det täckt med tejp och var ihophäftat med fyrtio agraffer - något som liknar häftklammers. Jag var rädd när de skulle tas bort, men det var ingen fara. Ingen fara om man jämför med smärtan jag då hade genomlidit de senaste veckorna. Det här är alltså något jag inte minns som sitter fast på min kropp som jag aldrig kommer bli av med. Jag kan försöka hur mycket som helst med medel, plåster och andra metoder. Vad som behövs är tid.
Så säger alla att ärret ser bra ut nu och wow etc. Men det skiter jag i. Det hade fortfarande varit bättre om det inte funnits där. Om jag hade sluppit allt det här. För det är tufft att vakna varje morgon och inse att det inte bara var en dröm utan att det där faktiskt sitter på min mage i resten av mitt liv.
Viktigt att veta vad som är viktigt
Det slog mig helt plötsligt att det finns saker som sätter guldkant på mina vardagar. Sådant som man tyvärr tar för givet ibland. Att kunna resa sig upp ur sängen och faktiskt kunna träffa alla vänner är guld värt. Att ha en stark familj som stöttar en när det behövs är också viktigt och viktigast i min familj är min sambo.
Att dela vardagen med en annan människa är en uppoffring för man måste hela tiden anpassa sig efter den andre och inte bara leva efter sig själv. Trots den uppoffringen så får jag alltid mer än det dubbla tillbaka, när jag känner mig svag är han där, när jag är ledsen eller glad så finns han där att dela min vardag med mig.
Igår hade jag en riktigt dålig dag som slutade bra. Jag lyckades bränna mig på fingrarna och i ansiktet med plattången, få magen att explodera och att hitta ett hål på mina tilltänkta strumpbyxor... Så jag åkte ju in till stan för att inse att allt hade stängt för fem minuter sedan. Samtidigt som jag trampade på en lös sten som gjorde att jag fick vatten över hela mina stövlar. Det var inga gummistövlar vill jag tillägga. Det regnade och ruskade så det droppade om min näsa när jag kom hem och jag var riktigt dyngsur. Ovanpå det glömde vi presenten till värdparet hemma så Marcus dirigerade mig via telefon till fel adress, till ett ställe jag aldrig varit på. URK! Trots detta så är det en del av vardagen och jag lyckades ha en riktigt fantastisk nyårsfest ändå.
Den största guldkanten är dock att ha hälsan i behåll, att se till att allt fungerar som det ska och att orka med. Igår började jag göra en sit-up, vilket var psykiskt mer jobbigt än fysiskt. Efter tio minuters stortjut från min sida lyckades jag göra den där sit-up-en. Något som jag inte trodde min kropp klarade av och idag ska jag göra två och så ökar jag med en varje dag som jag orkar öka med en. Det här ska gå även om det är tufft och jobbigt. Det kommer lösa sig. Men därför måste fokus ligga på mig och inte någon annanstans, för det orkar jag inte med. Falska eller icke engagerade relationer är jag inte intresserad av för varje relation innebär ett givande och tagande, finns inte det så är det inte värt min energi, för trots allt så fungerar inte sån där energidricka just nu.
Tjugohundratretton, let it be my year
Snart har det gått tio timmar in på det nya året. 2012, ett år som inte var lätt för mig men samtidigt ett av de bästa åren i mitt liv.
Att vara sjuk är kasst, att inte lita på att min kropp klarar av allt är kasst, att känna sig svag är kasst. Trots allt som varit kasst under 2012 så har det också givit mig mycket. Hela året har spenderats med Mr. Right, jag har börjat plugga på program och vi har skrivit kontrakt på en lägenhet. Livet tar sina vändningar och jag hoppas att mitt gör det nu.
Jag ska försöka få saker gjorda, men det är inte lätt. Sjukdomen sitter mycket i huvudet och inte förrän imorgon ska en psykolog ringa mig. Lite väl sent men det får gå.
Som en god start på året tänkte jag tjuvstarta med "nyårslöftet" igår och det gjorde jag. Det är dags att börj träna min mage så jag gjorde en sit-up igår och idag ska jag göra två osv. Det var mest psykiskt jobbigt då jag grät i tio minuter innan själva sit-up-en. Jag ska också fixa allt som fixas bör och snart börja packa.
Det är så klart att man måste ha ett nyårslöfte, men jag tror det snarare blir ett för resten av mitt liv. Mitt löfte är att må så bra jag kan under omständigheterna, att njuta av varje bra tillfälle och se varje avslut snarare som en ny början än ett slut. Och att aldrig ge upp.
Gott nytt år!
