Nyårsafton
På nyårsafton går Sverige i siesta vid fyra. Bara så alla vet. Jag är inte glad just nu. Morr.
Åh nytt år javisst!
Idag ska det firas med fint sällskap och god mat. Det finns två problem och det ena är jag på väg att lösa nu. Det andra ska mr right förhoppningsvis lösa snart. Första problemet är att mina tilltänkta silvriga ascoola strumpbyxor är trasiga. Så jag är på väg till stan i hopp om att butikerna fortfarande är öppna. Det andra problemet är att min mage inte tål diklofenak (smärtstillande). Hans uppdrag är att köpa imodium. Hoppas det löser sig - annars vet jag inte hur gott nytt år det kommer bli.
Opereras igen
Igår var det fredag och fem dagar innan dess, alltså på julafton låg jag näst intill helt utslagen av smärtor. Vid halv tre fick jag nog och ringde 1177 där jag beskrev mina besvär, hon i luren sa att jag troligen är allmäntpåverkad av en cysta och bör åka iväg och kolla upp det på akuten. Eller gynakuten, det var en liten diskussion med tanke på min tidigare bukhistoria under de senaste månaderna.
Innan jag la på så frågade hon om jag hade någon som kunde köra och det trodde jag. Tur som var hade mr right precis börjat äta och inte hunnit dricka något.
Så iväg vid tresnåret till gynakuten och efter att ha sett Kalle i väntrummet så är det min tur. Det visar sig vara en cysta som nu mäter 5x3,5 cm och ett återbesök bokas in.
Återbesöket var igår, fredag, och då hade cystan vuxit till ofantliga 7x6,5 cm och de bestämde sig att sätta mig i operationskö. Det gick fort för jag hade inte ätit frukost och därmed varit fastande ganska länge. När jag kommit in på rum och de skulle sätta dropp så hann jag inte ens tvätta bort mascaran och ta bort nagellacket innan jag skulle upp på operation. Så pratade dem med mig, rullade upp mig två plan, pratade lite till och sedan sövde de ner mig. Vaknade upp inte långt därefter och rullades ner på avdelning. Så kissade jag och åt kebab och sedan kunde jag lämna sjukhuset efter totalt sju timmar. Men lite kaotiskt blev det i mitt huvud, nu får vi se om jag lyckas släppa allt när vi går in i ett nytt år, annars får ni ha överseende. Ta vara på all tid ni har, den är värdefull.
En nästan helt vanlig dag
Idag har jag varit på Frölunda Torg och shoppat lite roliga saker till mig själv. Bland annat en ögonskugga, ett skal till telefonen, en väska och en bh. Det är underligt hur stor skillnad det har blivit storleksmässigt för inga kläder sitter sådär bra som de en gång gjorde. Tveksamt om jag vill gå upp de kilon jag tappat eller inte men det lär bli tufft oavsett.
Jag hade tänkt träna i veckan men istället åkte jag på en dunderförkylning. Min kropp ger liksom aldrig upp att jävlas med mig. Det är ett ganska humoristiskt sätt att se på allt som hänt, just att kroppen jävlas. Men jag kan inte riktigt förstå varför den gör det, jag trivs så bra med mittt alldeles perfekt stressiga liv. Det gör att filmkvällarna uppskattas så mycket mer än vad det gör nu när allt jag egentligen gör är att se på tv när jag är hemma.
Imorgon ska det städas och sedan fira att jorden inte gått under, att jag är frisk nog för lite drinkar och lite dans förhoppningsvis. Dansen är jag lite osäker på eftersom jag har haft ont i såret idag. Det verkar som att nerverna börjar läka och helt plötsligt börjar jag känna saker jag inte känt innan.
Men till er alla där ute - tack för att ni läser och jag hoppas ni kan förstå mig lite mer.
Livet är tufft, men man måste kämpa hårt, glöm inte det.
Fööööööööööörkyld
Igår var en mycket festlig kväll, fylld med allt från lekar till mat till drinkar. Mina var alkoholfria för er som undrade. Det är också viktigt att ni vet att de var alkoholfria när jag kommer berätta om mitt "tillstånd"
Jag har haft lite förkylningsdrag de senaste två dagarna men idag alltså, jag har sällan varit med om något liknande. JAG ÄR SJUK! Förkyld så in i bänken, kli i halsen, snuva, huvudvärk, hosta. Hela alltet.
Så dagens läkarbesök blev inte av. Jag ringde till kirurgmottagningen och frågade om de ville ha dit mig men de sa att det inte var en så bra idé med tanke på mitt röstläge och min förkylning.
Jag låter som en kråka. Hoppas att mitt te kommer hjälpa annars vet jag inte vad jag gör..
Min kära bror
Bäst att inte fastna vid datorn för om mindre än en timme ska jag vara påklädd, torr i håret, sminkad och inne i stan. Tror jag skippar sminket för jag ser ändå pigg ut om man jämför med hur jag såg ut innan. På stan ska det letas fram de sista julklapparna och sedan lunch hoppas jag. Vågar dock inte fota mig än, men ikväll på julgalan kanske?
Åh, vad jag har saknat min bror! Känns som evigheter sedan jag träffade honom, men det var i lördags fast då var det inte så mycket han-och-jag-tid utan mest familjetid. Innan dess var jag på sjukhuset och minns det inte bildligt men jag minns hans då mjuka röst och hur glad jag blev när han kom in i rummet för jag saknade honom.
Life goes on, and on, and on, and on.
Vad är normalt?
Att gå långsamt mot det normala är inte alltid så lätt. Jag har sagt till alla att behandla mig som normalt och så säger jag ifrån om det inte skulle passa. Vi hade diskussionen hemma igår om det var lika bra att byta riktning då jag uttryckte missnöje över att vilja verka normal fast sjuk, fast normal, fast sjuk. Ja, ni ser nog var problemet ligger.
Eftersom jag som person har lite svårt att uttrycka missnöje över att bli behandlad så som jag önskar (skumt, jag vet) så har jag inte sagt ifrån när jag inte orkat plocka ur tvättmaskinen till exempel. Det är lite småjobbigt att jobba på så låg höjd. Återigen tillbaka till min fråga, vad är normalt? Att kunna göra allting man måste och vill. Men om det inte går så står så står jag inför ett härligt dilemma. Hur vill jag ha det?
Jag vill att det inte ska ha hänt om jag ska vara ärlig.
Sådant kan man bara tyvärr inte fixa. Att trotsa sin egen kropps intuitioner får man betala dyrt för, nu är jag lagom förkyld och vaknade upp med migrän igår morse. Det fick mig att ligga i sängen hela dagen och jag hoppas att ingen av mina läkare ser det här. De skulle bergis vilja ge mig den där sprutan igen då, den blodförtunnande som ska verka propplösande som jag fick i benet varje kväll.
Ska man ta sig ur det här och återgå till normalt eller ska man ta sig ur det här och se vart benen bär? Jag har så många frågor men inga svar. I morgon ska jag träffa en av kirurgerna som räddade mitt liv, denna gången som frisk höll jag på att säga men det är jag inte. Denna gången ska jag träffa honom utan slangar i halsen och i normala kläder.
Sömnen har börjat spöka för mig nu med. Jag kan inte längre somna som jag brukade trots att de flesta problem med lungorna nu är borta. Jag har haft vätska i dem och det har varit jobbigt att ligga på sidan som är min vanliga sovställning då detta "skrovlar" inuti mig. I alla fall, något spökar i mitt huvud och jag kan inte se vad det är. Något ligger där men det är nog bakom en av de där stora svarta skynkena i mitt minne. För att återgå till det normala kanske inte riktigt är möjligt utan jag borde utgå från idag. Trots att jag helst vill att de senaste sju veckorna ska ha varit precis normala och ingenting annat.
Snälla, inse vilket dilemma som ligger i mitt liv, mitt beteende och min vilja. Det är inte så lätt som jag kan få det att se ut.
Nysningar, smärta och julmat
Jag har en förkylning på gång och varje gång jag behöver nysa eller hosta så börjar jag gråta istället. Smärtan sitter nu i början vid ärret, alltså vid diafragman. Försöker tänka på annat.
Dagens plan var att åka till stan och köpa den sista julklappen åt Mr Right. Alltså jag har köpt mina julklappar redan och har skickat mig på uppdrag. Dock är det ingen bra dag idag. Den börjar med migrän i vänster hjärnhalva och illamående och sedan dess har jag legat i sängen. Inte gjort mycket nytta alls tyvärr, för med den smärtan känner jag mig instängd i min egen kropp och vågar inte gå på stan själv. Tänker dock gå och panta idag!
Får tagga upp inför imorgon istället då är det julavslutning med min fd. klass. Eftersom jag inte varit i skolan på så länge så hoppade jag ju av den här terminen. Finns inte mycket annat val. Men matmässigt går det bra, jag äter nästan normalt nu igen även om jag kämpar och fortfarande inte känner någon hunger. Hoppas det löser sig till jul alltså, jag har sex dagar till julafton och julbord.
Dagens plan var att åka till stan och köpa den sista julklappen åt Mr Right. Alltså jag har köpt mina julklappar redan och har skickat mig på uppdrag. Dock är det ingen bra dag idag. Den börjar med migrän i vänster hjärnhalva och illamående och sedan dess har jag legat i sängen. Inte gjort mycket nytta alls tyvärr, för med den smärtan känner jag mig instängd i min egen kropp och vågar inte gå på stan själv. Tänker dock gå och panta idag!
Får tagga upp inför imorgon istället då är det julavslutning med min fd. klass. Eftersom jag inte varit i skolan på så länge så hoppade jag ju av den här terminen. Finns inte mycket annat val. Men matmässigt går det bra, jag äter nästan normalt nu igen även om jag kämpar och fortfarande inte känner någon hunger. Hoppas det löser sig till jul alltså, jag har sex dagar till julafton och julbord.
Mitt uppdrag: Jag ska köra en bakvänd bantningsdiet och på alla sätt som går försöka töja ut magsäcken så jag kan äta lite av det mesta på julbordet. Jag menar att fem köttbullar med rödbetssallad (mums) och en sked jansons frestelse skulle göra mig mätt. Det skulle dessutom göra mig deppig och på jul ska man ha det bra!
Äntligen hemma
Jag blev utskriven den 29/11, jag fick fira första advent hemma hos mamma. Där var jag en vecka och jag åkte till och med till Gekås i Ullared! Fick en hel del shoppat för väldigt mycket pengar men jag fick mycket för de. Så åkte jag hem till svärföräldrarna förra torsdagen och i tisdags åkte vi hem igen. Mycket farande!
Under min tid hemma har jag varit på fest (hör och häpna!) men en kompis fyllde 25 år och det var lite lugnt ändå. Jag har också tävlat i pepparkakshusdekorering (parvis) med mina fina vänner och jag tror ingen blir sur och jag utnämner mig och M till vinnare.
Jag har också ätit sushi och varit på bio (Bond) där min enkla analys var att det var en killfilm. Alla som sett Bond vet vem M är och henne skulle jag kalla för en dam snarare än för en tjej. Alla tjejer i den här filmen kan summeras med tre ord: snygga, sexiga och dödliga. Till skillnad från Bond som är odödlig.
Ikväll är det dags att fira mig och Mr Right för igår hade vi stått ut med varandra ett helt år. Tiden går väldigt fort och jag har aldrig varit lyckligare.Vi får se vad kvällen erbjuder men tanken är att vi ska gå på Joe Farellis och sedan på Liseberg. Käääääääääääääääääääääärlek.... eller något sådant!
Min sjuka historia del 3
Fortsättning.
Vad som minnesmässigt kommer i tidsordning efter dessa drömmar är oklart. Vad jag fått berättat för mig är att jag utbrustit att A (min bror) är en lila aorta i mitt hjärta. Jag vet också att jag har bett Marcus sluta spöka för mig.
M - Håller jag dig i handen?
Jag - Jaaaaa.
M - Kan spöken hålla dig i handen?
Jag - Nej.
M - Spökar jag då för dig?
Jag - Nej. Vad söt du är.
Jag - Jaaaaa.
M - Kan spöken hålla dig i handen?
Jag - Nej.
M - Spökar jag då för dig?
Jag - Nej. Vad söt du är.
Så kommer mardömmarna om bomber, om figurer som har sex med ett svärd så blodet bara sprutar och att jag inte får bestämma själv. Jag drömmer också om läskiga miljöer och att jag var pinnsmal och testade klänningar så jag var del av ett konstverk.
Någonstans mitt i allt så har jag rullats över till CIVA POSTOP. När jag rullas dit vill jag säga hejdå till min kompis som jag drömde att jag var på bio med och jag hälsar på honom. En man i 40årsåldern. Jag tror att jag gråter.
Någonstans mitt i allt så har jag rullats över till CIVA POSTOP. När jag rullas dit vill jag säga hejdå till min kompis som jag drömde att jag var på bio med och jag hälsar på honom. En man i 40årsåldern. Jag tror att jag gråter.
CIVA POSTOP är inte lika akut som själva CIVA men det är fortfarande på intensiven på Sahlgrenska. Jag kräks över hela mig. Jobbigast just nu är att ligga på sidan, det gör otroligt ont men måste göras för att de ska kunna få rent mig. Det är också nu de tvättar mitt hår och det är inte skönt.
Nästa starka minne är när jag är på CT-röntgen och de tappar mig. De har lagt tre underlag under mig för att kunna dra mig från min säng till röntgenbordet. Någonstans på vägen tappar de mitt huvud och jag slår i det och min vänstra axel. Någonstans på vägen börjar jag bli mig själv för nu börjar jag ställa krav. När de ska lyfta tillbaka mig säger jag åt CT-doktorerna att de inte får sköta sitt jobb eftersom de inte kan hantera det. Istället får mina sköterskor från CIVA sköta lyftet eller så ligger jag kvar. Då läggs det fem underlägg under mig och allt går bra. Jag vet om att jag var arg för att de inte varit försiktiga med mig och skapat onödig smärta.
Jag rullas ner på avdelning och rullas runt lite överallt men nu ligger jag i samma rum som jag sitter i idag.
Tanken som borde slå er nu är att jag ligger på sjukhus, är nyopererad och borde egentligen inte känna någonting. Men så är inte fallet, jag har epidural ryggmärgsbedövning, kalla det vad ni vill. Den fungerar i alla fall inte. Inte första gången, inte femte gången, inte elfte gången. Den läcker och ger bara smärtlindring på höger sida av min kropp.
Jag får en ny medicin som heter oxynorm i min pump. Jag tror att den är ny i alla fall. Den första dosen fungerar i två timmar mot smärtan jag känner nu. Den är olidlig utan smärtlindring. Det är en tia på en tiogradig skala. Det är den absolut värsta tänkbara smärtan. Nästa dos håller 45 minuter. Nästa dos håller 10 minuter innan jag börjar jämra mig igen. Det känns som håll på höger sida, fast miljoner gånger värre. Jag behöver mer hjälp än vad de kan ge mig här på avdelningen så de skickar mig mitt i natten till UVA (uppvaket) och det är där smärtcentralen ligger på Sahlgrenska. De tänker sätta igång ryggmärgsbedövningen på mig fast den inte fungerar. Jag hör Marcus säga ifrån skarpt att den inte fungerar. Mamma sitter ute i korridoren och känner sig hjälplös och är ledsen. Det enda jag säger är att någon måste ta hand om mamma, hon är ledsen.
Jag får lokalbedövning där smärtan är och jag blir smärtfri. Istället uppstår ett obehag. Jag vet inte vilket som var bäst men obehaget var fruktansvärt. Det kändes som att jag var 20 cm tjockare på höger sida än på vänster sida och jag ber folket runt omkring att lägga en filt under min vänstra sida så jag ska slippa känna mig så sned. Sen får jag något i min ryggmärgsbedövning vilket gör att jag inte kan röra underkroppen, eller känner underkroppen vilket är en underlig och otäck känsla av att helt plötsligt vara halv. Jag ligger stelt, sover oroligt och mamma sover i en fotölj vid min sida. Söta mamma som inte lämnar min sida. Marcus sover i korridoren. Han lämnar mig inte heller.
Jag flyttas upp till CIVA POSTOP för att jag måste ha mer bevakning än vad de kan ge mig på avdelning och UVA är inget ställe där man ligger länge. Det är där man tar bort min ryggmärgsbedövning och det är där man får mig att känna mig lite mer som en människa. Det är nog också nu jag får dricka bubbelvatten och i min mun var det godare än champagne. Det är också nu man tar bort min slang i näsan som tömmer magsäcken. (Den fick jag på grund av illamående).
Så kommer illamåendet tillbaka, jag får smärtlindring som fungerar. Men jag får inte medicineringen mot illamåendet att fungera. Inte förren jag kommer ut på utsidan fungerar det. Då har vi ändå bestämt att jag ska gå över på tabletter för att kunna ta permission och kunna komma hem. Det blir trots detta mycket dropp även om jag inser att illamåendet sitter i väggarna. Det går också att äta utomhus, så jag och min sambo gick ut med rullstolen, till pressbyrån och köpte en korv. Jag lyckades få i mig två tredjedelar av denna.
