Att känna sig vuxen
Mitt liv går framåt. Långsamt och dag för dag. Efter ett par dagar känns det som att tiden går fortare. Och fortare och fortare. Helt plötsligt står man där med pojkvän. Han är inte bara min pojkvän utan han är min sambo sedan sju månader tillbaka. Snart åtta månader.
Vi har möblerat om och stöttat varandra i vått och torrt. När vänner kommit och gått. Genom sjuttielva besök på sjukhuset. Om inte fler. Jag har nämligen fått veta att jag har gallsten och har precis opererat ljumsken för andra gången i mitt liv, av egentligen helt andra orsaker är gallan.
Så idag gick vi runt på stan och bestämde oss för att sätta upp oss på ett mobilt 4G-abonnemang inklusive router för 349 kronor i månaden i två år. Samtidigt som hans dator fick följa med hem hit nu så är vi verkligen allt vad sambos betyder. Vi har till och med skrivit ett avtal oss mellan om vi skulle skilja oss åt.
Imorgon ska vi gå på Liseberg med en arbetskollega till Mr.Right och arbetskollegans flickvän och vänner. Sådant där som jag aldrig trodde om mig själv för ett år sedan.
För ett år sedan hade jag inte en aning om att jag skulle ha gått genom allt det här på ett år. Gått från en vilse ungdom till vuxen på riktigt. Och jag är bara 20 år gammal. Lycklig. Glad. Sjuk i kroppen men frisk i själen. För det är precis vad jag är. Stark. Kär. Glad i livet. Sjuk i kroppen men frisk i själen.
Jag syftar med det här inlägget att få er uppmärksamma om hur fort tiden går. Så ta vara på den. Oavsett vad. Oavsett frisk eller sjuk. Oavsett glada eller våra stunder. Det är alla delar av livet. Därför delar jag med mig av en bild som är tagen när jag är glad mitt i allt jobbigt. På en dagstripp till Malmö, Helsingör och Halmstad.
